Vab

Vabbar andra dagen idag... Först var det ögoninflammation hos Ingrid nu feber och förkylning hos samma barn... Inatt satta det sej på luftvägarna och hon har börjat rossla igen. Ska till läkaren idag och få mer astmamedicin då den såklart är slut. På fredag åker vi till Töllsjö (förhoppningsvis om inte Ingrid blir sämre) och då gäller det att hem-Apoteket är välfyllt! 

Olle är hemma han också vilket gör det hela svårare eftersom han är pigg och blir uttråkad... Som mej! 

Nåväl, nu hoppas vi på vändning så att jag får åka till Madde och pimpla vin och snacka odrägligt mycket skit. Och åka på Gekås såklart ;)

Bad är en bra sysselsättning när man är sjuk, men snart förvandlas nog barnen till russin på heltid...

Tröttmössa

Gah! Jag älskar ju hösten, tjocktröja, halsduk och rejäla skor men plusgrader är min melodi. Men näe, jag är trött, lättretlig och sjuk omotiverad... Det är mycket som fightas i huvudet på mej nu och jag är oförmögen att göra mer än jag redan gör för att få till förändring.

Oktober är det också, på söndag är det 4 år sen mamma gick bort. 4 år. Ibland känns det som igår, men ofta känns det som 10 år sen. Jag vet faktiskt inte om och isf hur jag bearbetat det, det känns mest tomt. Det har uppenbarligen hänt, och det har självklart påverkat mej, men jag vet inte hur. De senaste 4 åren har varit galet viktiga och de största åren i mitt liv. Jag har byggt upp min egen familj, jag är gift och har två barn. Fram tills jag fick Olle så betraktade jag mamma, pappa, och mina syskon som min familj, och Christopher som min sambo. Nu är Olle, Ingrid och Christopher min familj. De är de viktigaste personerna i mitt liv och jag skulle göra allt för dom. Att mamma inte får lära känna mina barn och se mej i min familj gör så jäkla ont och jag skulle ge min högra arm för att få 5 minuter till med henne så att hon fick träffa barnen! Alla frågor jag inte visste att jag skulle ha, och aldrig kommer kunna få svar på, jag skulle ge min vänsta arm för att få ställa 2 av dom, och jag skulle ge mina ben för att få ge henne en kram och säga att hon är min och alltid kommer att vara min största idol... Gud vad rörigt jag skriver, ni ser ju, jag är inte okej! Årsdagen är iaf skitjobbig och jag kommer antagligen vara knäppare än vanligt de närmsta dagarna.

Hua, det var inte alls det här jag tänkte skriva om... Jag skulle egentligen skriva om vår dag som varit kanonfin i härligt höstväder... Sen tänkte jag lägga ut några bilder jag tog på barnen... Ja, här kommer bilderna:

Olle då?

Jo, han utvecklas och röjer han också! Han är fortfarande vår lilla farbror med funderingar över det mesta. Han älskar att leka. Ja, leka. Vad han sen leker varierar en hel del. Men när jag frågar vad han gjort på förskolan så svarar han "lekt", och när jag frågar vad han vill göra svarar han "leka". Han är väldigt hjälpsam och tycker själv att han är en riktig hjälte. Jag kom nyss hem från föräldramöte på förskolan. Där fick vi se barnens aktivitetstavla där det fyller i vilka aktiviteter de väljer att göra efter maten. Lego hade flest pluttar hos Olle, sen kom byggklossar och pyssel. De försöker få barnen att variera sej och det fanns många aktiviteter att välja på men just dessa tre var helt klart Olles favoriter, och det värmer mej, både som förälder och pedagog ;) Ipad/data hade bara två pluttar och även om jag vet att det är en viktig del i deras liv och framtid så är jag glad att det inte är hans favoritsyssla. Han hinner dit och det är inte så att han inte kan hantera dator/padda utan han väljer att leka med kroppen och det gläder mej. En annan sak som kom upp nu ikväll är Olles nya "fobi" att sitta i mitten. Vi har märkt av det här hemma också, men på förskolan är det mycket tydligare. Han blir jätteledsen och orolig om han sitter i mitten oavsett om det är vid matbordet eller vid annan samling. Vi märker som sagt av det här hemma också, men här hamnar han sällan i situationer då han måste sitta i mitten. När vi var på dop i söndags märkte vi dock av det då han absolut inte kunde sitta mellan mej och Christopher i kyrkbänken utan skulle sitta på en ytterkant (de korta stunder han satt). Märkligt... Och antagligen övergående...

Nattinatt!

Uppdatering

Hmm, fick ett litet sug efter att blogga igen efter dagens minimala bildbomb. Jag gillar ju att blogga egentligen, men orken saknas mej.

Tänkte dra en liten uppdatering om Ingrid. På senaste tiden känns det mest som att jag klagat och gnällt på henne. Hon är en ljuvligt snäll och glad tjej, men hon går i 210 hela dagarna. Hon är högt och lågt- Men mest högt och egentligen bara högt, och lågt ibland då hon ramlat ner från det höga... Hon har ingen som helst självinsikt och saknar avståndsbedömning helt. Hon kastar sej ut från soffor och bord och hon klättrar så högt hon kan om det finns något att klättra på.
-Vad kul med en så kavat tjej!
Absolut, när hon inte är ditt ansvar!
Hon har alltid en blåtira/bula/rivsår i ansiktet och jag har på riktigt tagit snacket på förskolan för att de inte ska kontakta soc. Dom känner henne dock vid det här laget och dom är väl medvetna om hennes snubbel-benägenhet ;)

Sen låter hon också, men det är bara på gott! Hon och Olle är ju som natt och dag i det mesta och så även i talet. Olle sa i princip bara "Döä!" fram tills att han började prata flytande. (Okej, i princip skrev jag!) Ingrid säger Tack, mamma, pappa, kaka, där och andra små ord. Men hon "sjunger" meningar och sånger helt fantastiskt bra! Hon använder fel ljud, men melodin är så klockren att vi ofta förstår henne på det. Det blev så tydligt och roligt när Liv var här häromdagen och Ingrid stod i köket och "sjöng" "Vill ha!" och Liv tog det. Nu är ju Liv väldigt speciell ;) så det var kanske inte så konstigt, men det var kul att jag fick bekräftat det jag försökt förklara för folk.

Hur som... Jag har som sagt upplevt henne som väldigt krävande en längre tid och hela tiden hänvisat till att "så var aaaaldrig Olle" och omedvetet höjt honom till skyarna. MEN: I fredags åkte Olle och Christopher ut till Bås för fiske och sov även över där så jag och Ingrid blev ensamma ett dygn- Oj, vilket uppvaknande! Snabbt började jag tänka på hur lugn hon var och hur roligt och mysigt vi hade det, då slog det mej att Olle såklart triggar Ingrid. Hon vill ju göra det han gör, och även om han inte klättrar på borden/hyllor whatever så triggar han hennes vilda sida. Dessutom ÄR det väldig skillnad på att uppmärksamma och passa ett barn och inte två. Det var ett jätteviktigt dygn och vi måste verkligen bli bättre på att dela upp oss och få egentid med varje barn. Vi gör det mesta tillsammans eller ensamma med båda barnen vilket vi tycker är viktigt, men nu förstår jag hur viktigt det faktiskt är att vi delar upp oss också.

Nu får det vara nog med bloggandet för idag, 2 inlägg är en chock för oss alla! ;)

Ifall någon fortfarande kollar...

Här kommer en liten bildbomb på Ingrid. Kanske, kanske någon fortfarande går in och undrar hur hon tar sej. Hon är en riktig vilding, men söt!