Vab

Vabbar andra dagen idag... Först var det ögoninflammation hos Ingrid nu feber och förkylning hos samma barn... Inatt satta det sej på luftvägarna och hon har börjat rossla igen. Ska till läkaren idag och få mer astmamedicin då den såklart är slut. På fredag åker vi till Töllsjö (förhoppningsvis om inte Ingrid blir sämre) och då gäller det att hem-Apoteket är välfyllt! 

Olle är hemma han också vilket gör det hela svårare eftersom han är pigg och blir uttråkad... Som mej! 

Nåväl, nu hoppas vi på vändning så att jag får åka till Madde och pimpla vin och snacka odrägligt mycket skit. Och åka på Gekås såklart ;)

Bad är en bra sysselsättning när man är sjuk, men snart förvandlas nog barnen till russin på heltid...

Tröttmössa

Gah! Jag älskar ju hösten, tjocktröja, halsduk och rejäla skor men plusgrader är min melodi. Men näe, jag är trött, lättretlig och sjuk omotiverad... Det är mycket som fightas i huvudet på mej nu och jag är oförmögen att göra mer än jag redan gör för att få till förändring.

Oktober är det också, på söndag är det 4 år sen mamma gick bort. 4 år. Ibland känns det som igår, men ofta känns det som 10 år sen. Jag vet faktiskt inte om och isf hur jag bearbetat det, det känns mest tomt. Det har uppenbarligen hänt, och det har självklart påverkat mej, men jag vet inte hur. De senaste 4 åren har varit galet viktiga och de största åren i mitt liv. Jag har byggt upp min egen familj, jag är gift och har två barn. Fram tills jag fick Olle så betraktade jag mamma, pappa, och mina syskon som min familj, och Christopher som min sambo. Nu är Olle, Ingrid och Christopher min familj. De är de viktigaste personerna i mitt liv och jag skulle göra allt för dom. Att mamma inte får lära känna mina barn och se mej i min familj gör så jäkla ont och jag skulle ge min högra arm för att få 5 minuter till med henne så att hon fick träffa barnen! Alla frågor jag inte visste att jag skulle ha, och aldrig kommer kunna få svar på, jag skulle ge min vänsta arm för att få ställa 2 av dom, och jag skulle ge mina ben för att få ge henne en kram och säga att hon är min och alltid kommer att vara min största idol... Gud vad rörigt jag skriver, ni ser ju, jag är inte okej! Årsdagen är iaf skitjobbig och jag kommer antagligen vara knäppare än vanligt de närmsta dagarna.

Hua, det var inte alls det här jag tänkte skriva om... Jag skulle egentligen skriva om vår dag som varit kanonfin i härligt höstväder... Sen tänkte jag lägga ut några bilder jag tog på barnen... Ja, här kommer bilderna:

Olle då?

Jo, han utvecklas och röjer han också! Han är fortfarande vår lilla farbror med funderingar över det mesta. Han älskar att leka. Ja, leka. Vad han sen leker varierar en hel del. Men när jag frågar vad han gjort på förskolan så svarar han "lekt", och när jag frågar vad han vill göra svarar han "leka". Han är väldigt hjälpsam och tycker själv att han är en riktig hjälte. Jag kom nyss hem från föräldramöte på förskolan. Där fick vi se barnens aktivitetstavla där det fyller i vilka aktiviteter de väljer att göra efter maten. Lego hade flest pluttar hos Olle, sen kom byggklossar och pyssel. De försöker få barnen att variera sej och det fanns många aktiviteter att välja på men just dessa tre var helt klart Olles favoriter, och det värmer mej, både som förälder och pedagog ;) Ipad/data hade bara två pluttar och även om jag vet att det är en viktig del i deras liv och framtid så är jag glad att det inte är hans favoritsyssla. Han hinner dit och det är inte så att han inte kan hantera dator/padda utan han väljer att leka med kroppen och det gläder mej. En annan sak som kom upp nu ikväll är Olles nya "fobi" att sitta i mitten. Vi har märkt av det här hemma också, men på förskolan är det mycket tydligare. Han blir jätteledsen och orolig om han sitter i mitten oavsett om det är vid matbordet eller vid annan samling. Vi märker som sagt av det här hemma också, men här hamnar han sällan i situationer då han måste sitta i mitten. När vi var på dop i söndags märkte vi dock av det då han absolut inte kunde sitta mellan mej och Christopher i kyrkbänken utan skulle sitta på en ytterkant (de korta stunder han satt). Märkligt... Och antagligen övergående...

Nattinatt!

Uppdatering

Hmm, fick ett litet sug efter att blogga igen efter dagens minimala bildbomb. Jag gillar ju att blogga egentligen, men orken saknas mej.

Tänkte dra en liten uppdatering om Ingrid. På senaste tiden känns det mest som att jag klagat och gnällt på henne. Hon är en ljuvligt snäll och glad tjej, men hon går i 210 hela dagarna. Hon är högt och lågt- Men mest högt och egentligen bara högt, och lågt ibland då hon ramlat ner från det höga... Hon har ingen som helst självinsikt och saknar avståndsbedömning helt. Hon kastar sej ut från soffor och bord och hon klättrar så högt hon kan om det finns något att klättra på.
-Vad kul med en så kavat tjej!
Absolut, när hon inte är ditt ansvar!
Hon har alltid en blåtira/bula/rivsår i ansiktet och jag har på riktigt tagit snacket på förskolan för att de inte ska kontakta soc. Dom känner henne dock vid det här laget och dom är väl medvetna om hennes snubbel-benägenhet ;)

Sen låter hon också, men det är bara på gott! Hon och Olle är ju som natt och dag i det mesta och så även i talet. Olle sa i princip bara "Döä!" fram tills att han började prata flytande. (Okej, i princip skrev jag!) Ingrid säger Tack, mamma, pappa, kaka, där och andra små ord. Men hon "sjunger" meningar och sånger helt fantastiskt bra! Hon använder fel ljud, men melodin är så klockren att vi ofta förstår henne på det. Det blev så tydligt och roligt när Liv var här häromdagen och Ingrid stod i köket och "sjöng" "Vill ha!" och Liv tog det. Nu är ju Liv väldigt speciell ;) så det var kanske inte så konstigt, men det var kul att jag fick bekräftat det jag försökt förklara för folk.

Hur som... Jag har som sagt upplevt henne som väldigt krävande en längre tid och hela tiden hänvisat till att "så var aaaaldrig Olle" och omedvetet höjt honom till skyarna. MEN: I fredags åkte Olle och Christopher ut till Bås för fiske och sov även över där så jag och Ingrid blev ensamma ett dygn- Oj, vilket uppvaknande! Snabbt började jag tänka på hur lugn hon var och hur roligt och mysigt vi hade det, då slog det mej att Olle såklart triggar Ingrid. Hon vill ju göra det han gör, och även om han inte klättrar på borden/hyllor whatever så triggar han hennes vilda sida. Dessutom ÄR det väldig skillnad på att uppmärksamma och passa ett barn och inte två. Det var ett jätteviktigt dygn och vi måste verkligen bli bättre på att dela upp oss och få egentid med varje barn. Vi gör det mesta tillsammans eller ensamma med båda barnen vilket vi tycker är viktigt, men nu förstår jag hur viktigt det faktiskt är att vi delar upp oss också.

Nu får det vara nog med bloggandet för idag, 2 inlägg är en chock för oss alla! ;)

Ifall någon fortfarande kollar...

Här kommer en liten bildbomb på Ingrid. Kanske, kanske någon fortfarande går in och undrar hur hon tar sej. Hon är en riktig vilding, men söt!

Jag är inte rasist men...

Jag veeeet, jag har så gott som slutat blogga. Men nu måste jag. Facebook svämmar över av val-snack så jag kräker ur mej här istället. 

Hamnade idag i diskussion med en medelålders man med utländskt ursprung. Han arbetar och bor i byn och han glider gärna ner på pizzerian för en öl när fredagen kommer. Mannen är min pappa. 

Jag bjöd hem honom på middag och valet kom på tal. Han frågade vilka jag skulle rösta på och jag svarade att jag fortfarande inte bestämt mej till 100%. Jag ställde samma fråga till honom och han svarade att det får väl bli vänsterpartiet eller Sverige demokraterna!

 

Jag har varit arg på min pappa många gånger, så som man är stundvis på föräldrar. Men ALDRIG har jag varit så förbannad som jag blev just då! Jag fick ta ett flertal djupa andetag, men så sansade jag mej och frågade så som jag frågar mina elever: Hur tänker du då?

"Jo, jag tycker dom lyfter många viktiga frågor..." Där såg han nog hur jag höll på att självantända så han log lite generat och mumlade vidare "...alltså, vi har inte plats för fler... Vi kan ju fortsätta hjälpa dom på plats... Vi måste hjälpa de som redan är här..." Sen tystnade han och väntade på mitt utbrott. 

Eftersom barnen var i samma rum fick jag åter tygla mej. 

-Hur ska vi hjälpa de som flyr från krig på plats tänker du?

"Mmmnja, med pengar...?"

DÅ förstod jag... Han har bara lyssnat, han har inte tänkt. 

-Skulle det hjälpa? Om någon förlorat sitt hem och sin familj, hjälper pengar då? En matkasse kanske? Dom bombar grannens hus, men hen har ju i alla fall mat i magen?! Och de som invandrar som anhöringa, hur kan dom hjälpas på plats? Eller de som invandrar för arbete? Skapa arbete i deras "egna" land med samma lön, villkor, och trygghet?

Pappa tvekade- det gjorde inte jag.

-inte plats? Tycker du vi har det trångt? Får du inte plats? Hur tänker du nu?

Pappa svarar "Det finns ju inte bostäder så det räcker?" 

-För att invandrare tar dom? Hänger inte det på politikerna att det inte byggs fler bostäder? Nog finns det väl plats att bygga på? Ju fler arbetare vi har i landet, desto mer skatt betalas det in, kanske det skulle kunna finansiera fler bostäder? En invandrare börjar i snitt generera skatteintäkter efter ca: 7 år. En genomsnittlig svensk gör det efter 20-25 år(?) Då handlar det mer om integrationsfrågor om man vill förkorta den tiden ytterligare, visst?

Pappa ler fånigt och nickar. "Jo, men det finns ju inga jobb..."

-Nej, nej, nej! Dra inte den där om att Dom tar våra jobb! Vad har "dom" tagit för jobb av dej? Vilka jobb syftar du på? Läkartjänsterna?!

Pappa rycker upp sej "Ja, läkarn kan man ju inte gå till längre, för man hör ju inte vad dom säger ens!"

-Jo! Du KAN gå till läkaren, tack vare att det invandrat läkare. Utan invandringen hade det varit fan så mycket svårare att få en läkartid. Om du inte förstår vad dom säger får du väl be någon om hjälp! Så vitt jag vet kryllar det inte av arbetslösa svenska läkare??!

Pappa börjar se besegrad ut, men försöker klamra sej fast i "diskussionen". "Nej, men det är ju för att de väljer att jobba som stafettläkare och tjänar multum utan att jobba heltid."

-Återigen, inte invandrarnas fel! Systemets fel!

Han är envis min pappa, det är något jag ärft av honom, så han försöker använda sej av något han vet berör mej. "Men vi måste ju fortfarande ta hand om de "våra" främst"

-Vilka tar vi inte hand om?

"Ja, men de som bor på Hudiksvalls natthärbärge exempelvis. Dom måste väl också få hjälp?!"

-Ja.

"Ja"

-Inget mer? Systemet pappa- inte invandrarna!

Då slår han ut med armarna, ler, tar fram cigaretterna ur bröstfickan och säger: "Ja, men då röstar jag på vänstern då."

Vad säger detta? Ingenting kanske, mer än att min kära far borde fråntas sin rösträtt. Men jag tror inte han är ensam om att vara trött på systemet och i desperation suger åt sej av de som talar till honom och verkar sitta på lösningar utan att tänka vidare. Det är läskigt med SD, de lyfter sakfrågor som de vet berör, och dom har hittat syndabockar... Sverige skulle dö ut utan invandringen. Vi har en ganska stor utvandring, vi blir fler och vi blir äldre. Jag har ingen lösning på hur vi ska få bukt på våra problem, men att stoppa invandringen arbetsinvandring/flyktinginvandringen är knappast svaret.

PS. Bara för att få det på pränt vill jag bara skriva att jag är stensäker på att det inom ett par-tre år kommer finnas en intensiv-lärarutbildning i Sverige. Det har inget med saken att göra, men jag har sagt det ett par veckor nu och vill gärna kunna säga "Vad var det jag sa" när förslaget läggs fram ;)

Nu är raggar-rosen ett minne blott!

Fan, vad det gjorde ont! Och fan vad kung Kent är grym! Han freestylade och ritade en skiss direkt på ryggen och drygt 3 timmar senare har jag en kurbits istället för en raggar-ros på ryggen :)

Observera gärna hur den ena "böjen" nedtill är turkos och helt sabbar mönstret och symmetrin... Det var min idé, för att provocera mej och andra logik-kontroll-och mönster-monster :D

På maddes begäran... (Skrevs 26/6 men publicerades tydligen inte...)

Det är tydligen inte okej att ha semester och inte blogga. Jag har ju skyllt på att det är jobbet som gör att det blir dåligt med inlägg, nu funkar det tydligen inte längre. Men vi har fullt ös här hemma, baksidan ska fixas och barn ska matas- ni fattar. 

Idag har jag träffat en kvinna med en fantastisk energi, jag ville aldrig lämna salongen! Jag var och fick en ljuvlig ansiktsbehandling (tack Liv!) hos C/o Lena. En ansiktsbehandligt utan obehaglig ångbehandling eller smärtsam portömning- bara behaglig rengöring och massage. Kvinnan mötte mej med det största möjliga leende i dörren, tig sej tid att sitta och småprata och förklara behandlingen innan och detta medan hon sprutade ur sej positiv energi! Efter behandlingen blev jag nyfiken på hennes mineralsmink så hon sminkade mej och jag beslutade mej direkt för att slopa allt gammalt geggigt H&M-smink och köpte ett startpaket av hennes mineraler (Tack svärfar och Riitha, jag använde presentkortet jag fick av er till sminket!). När jag lämnade salongen nästan två timmar efter att jag anlänt längtade jag nästan tillbaka. Det är sällan man får det intrycket av någon man precis träffat! 

Igårkväll var jag och Olle på cirkus maximum! Det var nog det häftigaste sen Ingrid kom till världen i Olles ögon. Jag var lite nervös för om han skulle fixa att sitta stilla och framförallt vara tyst hela föreställningen. Första tre numren satt han som förtrollad, sen applåderade han sej genom resterande. Han ska bestämt bli kamelskötare när han blir stor, och lära sej att cykla med händerna på lina ska han börja träna på så fort han lärt sej cykla med fötterna ;)

Olle älskade socker-plast som han envisas med att kalla det! Otippa!

I pausen gick vi ut och tittade på djuren och Olle var extas av lycka när han hittade en ponny som såg ut som lilla-gubben. 

21.20 slutade föreställningen och Olle tog sej knappt till bilen innan han slocknade :)

Wohooo!

3/7 ska jag tydligen tatuera mej! :) Måste bara bestämma mej för ett motiv först. Jag ska göra en cover up över min "raggar-ros" som jag har på skuldran- Äntligen! Jag skulle vilja ha en drömfångare eller kurbits, men jag vet inte om det är möjligt att få till. Vet inte riktigt hur långt ekonomin räcker heller såhär i semestertider. Tänkte åka in till studion nåt i veckan och rådfråga lite för att se hur jag ska tänka. Ska bli sjukt kul, speciellt då syrran ska göra sin första tatuering samtidigt (OM hon nu inte bangar) ;)

Har iaf haft en fantastisk födelsedags helg även om vädret gott hade kunnat varit bättre. Nu håller vi tummar och tår för att det hinner vända tills nästa helg då jag ska ha storfest här hemma och verkligen behöver kunna hålla den utomhus :/

Kluring

Gick och skulle se efter om Olle somnat. Det hade han inte:

-Sover inte du?

-Näe, jag ligger och funderar på varför träden gungar...

Jag konstaterar att hans rullgardiner är nere och att han tittar genom sin dörr och ut genom fönstret i Ingrids rum.

-Det är för att det blåser ute, vinden knuffar träden så att de gungar.

-Jaha, jag som trodde att det var dinosaurier som dansade.

What?!

Åh!

Den här jävla "drömkåken" börjar sakta med säkert att formas till det hus jag faktiskt vill bo i... Det ställer till det en del eftersom jag (vi) inte vill bo i Iggesund. Dörren i köket höjde huset åtminstone över en flaggstång i mina ögon och jag älskar den! Christopher alltså, vilken man jag fått tag på! 4 år tog det att övertyga honom, men nu sitter dörren där... Det tog 6 år och två barn att lyckas övertyga honom att jag är kvinnan i hans liv, men nu sitter ringen där den ska. Kanske tyder detta på att han börjar mjukna, eller har han kanske börjat förstå att det blir lättast att låta mej få min vilja fram ;) Nu ska jag "bara" smyga in ett skoställ bredvid den nya dörren och sakta (saaaakta) låta en liten groventrè växa fram. Sen kanske han själv kommer på att en liten skiljevägg vore lämpligt... *Manipulerande*

3 arbetsdagar kvar!

Sen ska vi ha dagar som denna i sju veckor framåt!

Christopher (och Olle) sliter som djur för att göra färdigt bron på baksidan. De har även påbörjat grävningen för avskiljningen mellan gräsmattan och grusvägen (ja, hans lilla grusgång har plötsligt blivit en väg). Hoppas, hoppas att det kommer grus till veckan så hinner nog allt bli klart tills jag fyller :D

Jag fixar och trixar med det som är möjligt att genomföra med Ingrid i hälarna. Då blir det främst plantering och eftersom det tar en stund (hatar just den delen) för fröerna att bli blommor så hinner nog inte den delen bli färdig... Men det är vad det är.

Tänk så fint det kommer att bli när det kryllar av orangea, gula och aprikosa blommor runt stenarna ;)

Okej, nu är jag igång!

Det där med identiteten är klurigt, och jag har klurat hela dagen ;)
När jag var liten var jag en sk. pojkflicka. Jag spelade fotboll, klättrade i träd och rände ute från morgon till kväl, klänning gick bort och turtles var mina stora idoler. Att jag var en pojkflicka fick jag höra tidigt, och jag tog på mej rollen snabbt. Jag grät så gott som aldrig och jag var alltid skitig vid middagsbordet.
Som ung tonåring passade jag aldrig riktigt in. Jag var inte tjejig nog för att bli 100% godkänd i tjejgänget, men eftersom jag var tjej passade jag inte in i grabbgänget heller eftersom jag hade andra intressen än bröst. Jag var aldrig utstött utan jag fick alltid vara med, men jag var aldrig en av "dom". Eftersom jag trivdes i killars sällskap och dom accepterade mej och faktiskt ringde för att bara hänga om kvällarna som polare, blev jag lite av ett hot hos vissa tjejer. Tills dom kom på att jag var den perfekta inkörsporten till killarnas värld, då blev jag poppis för ett tag tills de etablerat egna kontakter och blivit ihop med killarna.
Nu ska ni inte tro att det är något jag led av, jag var nöjd med de identiteter jag fick/hade. Det var ju inte så att jag var ensam, och när jag var ensam så var jag det självvalt.
Som äldre tonåring bytte jag umgänge och hittade hem i en mer könshomogen grupp. Vi hängde tillsammans oavsett kön och jag hittade ett underbart gäng med tjejer som jag faktiskt blev 110% med. Där började jag att landa, och hitta "min stil"... Skapad identitet eller mitt jag?
Efter gymnasiet gjorde jag som många andra, "bröt jag mej loss" igen, flyttade, träffade nya vänner och formades ytterligare.
När jag var 22 träffade jag Christopher och flyttade "hem". Nu är vi gifta, bor i hus och har två barn. Vi arbetar och följer de flesta normer. Är det något jag skapat? Absolut, men det är även något jag alltid drömt om och något jag är väldigt nöjd med. Då kan man ju fråga sej varför jag alltid drömt om det; antagligen just för att normen ser ut precis så som den gör. Jag lever ett svennebanan-liv, betalar skatt, gnäller över bensinpriser och hoppas på en miljonvinst eftersom det skulle underlätta sååå mycket. Kanske är det just där min kris sitter? Jag har plötsligt blivit precis som "alla andra", jag passar in i den form samhället har och jag följer alla regler. Vad hade hänt om jag inte gått på bockarna den där juldagen -06? Well, kanske hade jag gått i kloster i Skottland? Kanske hade jag frilansat i Australien, blivit volontär i Afrika... Det får jag aldrig veta, och det är nog lika bra. Jag tror inte att det spelar någon roll egentligen vart eller med vem man gör vad, det viktigaste måste vara hur man mår? Jag mår bra, trivs och är lycklig. Jag identitetskrisar bara lite pga. första kapitlet i en bok jag precis börjat läsa- för sån é jag ;) Jag vill satsa på mitt inre nu, på mej. Jag vill gör det där stora: växa som människa.
Jag borde nog ta ett glas vin...

Krisar jag ändå tro?

Jag har det senaste året känt mej väldigt cool inför att fylla 30. Jag har känt att jag är där jag vill vara och nöjd med vart jag befinner mej i livet. Det står jag fast vid, ändå känns det som att jag söker något. Vad jag söker vet jag inte, men den senaste tiden känns det som att "något" sökt upp mej.

Föreläsningen med SaraClaes öppnade mina ögon på många sätt precis som jag skrev efter den. 

Igår fick jag en bok av en elev. En bok som hennes mamma skrivit. Jag har suktat efter den boken ett tag men tänkt att jag ska låna den på biblioteket i sommar. Boken heter "Att lära med hjärtat" och även om jag hittills bara läst en liten del svämmar känslorna över. Den öppnar upp för stora tankar, hopp och förtvivlan. Den ställer frågor jag helst inte vill svara på och jag känner att jag måste bearbeta nästan varje sida innan jag läser vidare. Efter ett stycke om självkänsla och självkännedom kom dessa frågor:

Förstår ni då att boken behöver bearbetas? 

Dessvärre kan jag erkänna att jag i svarade "ingenting" på vissa frågor och på sista frågan kunde jag inte ens identifiera själva frågan. Den jag är och min skapade identitet är för mej samma sak. Jag är min skapade identitet. När jag får frågan "Vem är du?" Då svarar jag att jag är; Olle och Ingrids mamma, Christophers fru, lärare, pappas dotter, någons vän osv. Det händer t.o.m att jag svarar att jag är villaägare! Men vem är jag om jag inte är alla de där? Svar: Ingen.

Det är tur att det snart är sommarlov, jag behöver tiden... 

Nu ska ni inte tro att jag håller på att bli ett vrak, så är det inte. Jag är i en "fas", jag är beredd och jag vill göra det här. Alla dessa ögonöppnare kommer till mej i en god tid, en tid då jag känner mej trygg och redo. Boken har ett pedagogiskt perspektiv, men den känns ändå inte direkt riktad mot endast pedagoger.

Jag kommer antagligen att återkomma i detta ämne, och under läsandets gång hoppas jag på verktyg som på sikt gör mej starkare.

En ros till Lotta på "Time"

Efter skolavslutningen ikväll stannade jag till på macken här vid oss för att köpa en dosa snus (som vanligt skulle nog dom som jobbar där säga). Med bilen fylld med blommor och presenter tog jag med mej en av rosorna in och gav den till den alltid lika glada och trevliga Lotta som jobbade ikväll. Jag tycker det är en väldigt fin gest att vi lärare får blommor vid terminsavslutningen, uppskattning kan man aldrig få nog av. Men Lotta på macken blev nog bra paff, hon var inte van vid den typen av uppskattning från sina kunder... Men den var hon absolut värd! 

Imorgon är jag ledig, studentfirande för Christophers yngsta systerson väntar. Förhoppningsvis lyser solen och en härlig helg på hemmaplan väntar :)

Redan??!

What?!
Nu när Olle skulle gå och sova så låg vi och pratade... Vi kom in på tiden då Ingrid vad liten som en mask och bodde i min mage. Sen kom frågan!
"Hur kom hon ut?"
-Eh, här kom du ut. Sa jag och pekade på ärret i magen, men det hjälpte inte. Envis som han är fortsätte han fråga:
"Men, kom Ingrid ut genom samma streck i din mage? Gör alla bebisar det?
-Mnjae, alltså, en del bebisar kommer ut genom ett streck i magen och andra kommer ut genom... Genom, alltså, en del kommer ut genom... snippan! :/
Jag trodde nästan att Olle skulle skratta ihjäl sej ett tag, tills han storögt frågade var Ingrid bodde innan hon bodde i min mage. Där slog jag på en skiva med "barnen i Bullerbyn" och lämnade rummet.
Fan, jag ska väl inte behöva förklara det där nu?! Det är jag inte beredd på. Det här blir en lååång sommar ;)

Någon gång...

Någon gång ska jag vara ute i god tid med sommarpresenter till förskolepersonalen... I år var jag det inte, inte i fjol heller- men någon gång ska jag vara det! Då ska dom få något personligt utvalt fyllt med kärlek. I år blir det fudge, choklad och te. Olle fick göra framsidan på kortet, och vi är nog lika stolta över det båda två :)

Han valde att designa det lite annorlunda än originalet, men mitt kontrollbehov har fått stå åt sidan så mycket de senaste året att det inte stör mej ett dugg-faktiskt ;)

Imorgon står brännboll mot 6:orna på schemat före lunch, och lekparkskul efter lunch. På kvällen är det skolavslutning och på fredag är vi lediga. Känns helt okej ska jag erkänna. 

60-årsfirande

Helgen har bestått av firande och firande av farsgubben som fyllde 60 år igår. Världens bästa pappa/morfar! Min faster m. sambo, mina två farbröder och två av mina kusiner m. familjer från Eskilstuna kom upp i torsdagskväll och åkte hem imorse. Det har varit lekar, pokerspel, livemusik, bugg på gräsmattan, go-vart, god mat och litervis med skratt! 

Sen har vi även haft fin-finbesök av Einar, och hans föräldrar. (Det är så det funkar nu Liv;)) Sååå mysigt, vi hoppas på fler besök under sommaren. 

När solen behagade titta fram idag gick vi ut och påtade i trädgården, tänk att jag plötsligt gör det frivilligt och entusiastiskt! Imorgon är det jobb igen, på torsdag är det skolavslutning och nästa torsdag går även jag på sommarlov :)

Det tar sej...

Förhoppningsvis är baksidan fixad och klar till min 30-årsdag. Jag har nog fått dörren, men trappan är jag tveksam till om den hinner bli gjord... Men hoppas får man 😉 en plantering i krukan så är mat/fika-platsen färdig. Grillhörnan är inte helt bokad än, men det lutar åt en cementring.

Hammocken är omklädd och jag känner mej riktigt nöjd, lite väderslitage så är jag nöjd. (Men det slitaget får gärna ske nattetid) :)

Sa jag att "löpningen" går bra?

Det var väl ändå jäkligt dumt sagt!

Vem hade kunnat ana detta, jag tycks ha lyckats dra på mej en klassisk löparskada. Benhinneinflammation/överansträngning/whatever! Högra smalbenet strejkar och det strålar smärta vid ansträngning, tom. att gå i trappor framkallar strålarna. När jag låter benet vila ömmar det "bara". Det gick väl helt enkelt lite för bra! Vila är nog det enda rätta, men det absolut sista jag vill göra. Släpper jag det här nu kommer det att gå åt helvete, så pass känner jag mej själv! Var ute idag, sprang 5 minuter, gick 3 minuter, sprang 5 osv. Rätt sjukt att man har en så otränad kropp att den lägger av redan nu... Fan! Jag är uppriktigt förbannad och har lite svårt att bestämma mej för hur jag ska göra. Ska i alla fall vila tills på tisdag och hoppas att det hjälper, annars måste jag söka hjälp och det illa kvickt! 

!!!!!

God natt, imorgon önskas sol!

Engelska

Vi blir förhörda mest hela dagarna här hemma. "Vad heter *** på engelska?" Det är bilbälte, tak, skorsten, strumpor, sop, dator osv. Hittills har jag klarat mej hyffsat, åkte dit på sparris. Vad heter det och varför vet man det?

Färger sägs alltid på engelska. 

"Mamma, jag vill också ha strumpbyxor som Ingrid. Jag vill ha greena, bluea, redda, orangea, och yellowa." :D Men rosa är ett gissel. Jag tror att Olle har svårt att avgöra om jag driver med honom eller inte när jag säger att det heter "pink". Nyss pekade jag på något rosa och frågade vad det var för färg. Med ett leende svarade han "Baaaajs" när jag nekande skakade på huvudet svarade han "kiss" istället. Då sa jag att kiss betyder puss på engelska... Olle tittade på mej som om han inte riktigt visste om han skulle skratta eller gråta. "Du brukar säga att pink betyder rosa"

-det gör det också...

"Men kiss och pink är ju samma sak!"

Det är inte lätt när det är svårt ;)

Regnet det bara öser ner!

Fy, vilket trist väder! Vi åkte på öppna förskolan i förmiddags. Efter lunch åkte vi på buspalatset, men vi vände på den smällfulla parkeringen. Istället åkte vi hem och hämtade badkläder och åkte ner på badhuset: 

Imorgon hoppas vi på bättre väder, det är ingen barnlek att roa "ute-barn" när regnet forsar :/

Run Lina, ruuuun!

Joråsatte! Det går fan bra med "löpningen"! Jag har utökat sträckan och minskat tiden, det måste väl vara positivt? ;) En månad har jag kört nu med 3 pass i veckan. En gång har jag fuskat och då gav jag upp efter en kilometer eftersom himlen öppnade sej och skorna svämmade över. En annan gång råkade jag springa för länge då jag missade "gå-pipet" och det tycker jag att jag kan stå ut med. Det är fan stort att jag inte lagt av än, kanske det är ett tecken på att jag hittat rätt? Idag tog jag rundan på 4km på 27 minuter. För två veckor sej tog jag en runda på 3,6 km på 30 minuter... Jag har därmed minskat snitthastigheten med  1,5 minuter. Det är egentligen inte så stort och det är absolut inte snabbt, men då är det viktigt att tänka på att det är Jag :)

Nu ska jag ta en dusch och trycka i mej gotta! Jag må ha hittat rätt i träningen, kosten däremot går helt åt skogen! Så jag går inte ner i vikt, men jag går inte upp heller och just idag känns det helt okej ändå ;)

"I told you so!"

Christopher klagade i helgen över hur ensamt det är att vara föräldraledig... Hur man blir instängd och desperat efter socialt umgänge. Han hade alltså mage att berätta detta för mej och dessutom påstå att det var MITT fel- På riktigt!

"Du kommer hem så sent"

"Du vill aldrig åka och hälsa på någon"

"Du är alltid borta"

På.Riktigt! Jag gjorde mitt bästa för att inte självantända, ta ett rejält tag om skallen på honom och skakande skrika "Vad fan är det jag sagt?!" Jösses! Knappt 3 månader har han varit hemma, 3 jävla månader! Ändå hade han ingen förståelse när jag försökte antyda att det är precis vad jag försökt att förklara när jag var föräldraledig. "Du var ju i alla fall på öppna förskolan och gick på stan och sånt... Du kunde ju hitta på saker med andra... Jag kom alltid hem 16.20 (What?!)" Där rök min förståelse och empati. "Det kan ju faktiskt du också göra! Du har minst två kompisar som är hemma vissa vardagar, öppna förskolan är för pappor också. Du har ett arbete som innefattar fält jobb- arbete och övernattningar på annan ort- Hemma 16.20, My ass! Men jo, jag förstår..." Föräldraledigheten är ljuvlig, men ensam. Barnen är ens liv, men vuxenstimulans är också viktig. Jag förstod att Christopher skulle uppleva det, men jag trodde aldrig att han skulle ta det så hårt att han skulle erkänna det för mej. I mitten på juli börjar han jobba igen och min erfarenhet säger att han kommer börja sakna föräldraledigheten i slutet av augusti/början av september  ;)

Jag saknar föräldraledigheten nu, i höst kommer jag att jobba 80% 50% vore perfekt.

Två arbetsdagar kvar den här veckan, sen fyra lediga... Hoppas vädret rycker upp sej tills dess :)

Morsdag var det ja...

Det hade vi alla missat när vi bestämde oss för att spendera dagen på Birsta. Vi åkte och röstade när vallokalen öppnade (heeeelt ensamma var vi, gött att slippa trängas och stå i kö med två barn som aldrig är stilla ;) 

I bilen påväg mot Birsta kom Christopher tydligen på vad det var för dag och bestämde i samråd med Olle att jag skulle bjudas på lunch. Lunchen blev en torr Wallenbergare med potatismos och ärtpure på IKEArestaurangen- Flådigt värre :/ Men barnvänligt så det var nog det bästa :) 

Anledningen till att vi åkte upp var för att köpa en dörr (min 30-årspresent). Hittade dock ingen som föll mej i smaken i godtagbar prisklass så vi bestämde oss för att köpa en billig enkel på byggmax istället. Men när vi ändå hade släpvagn kändes det ju dumt att åka hem med den tom så vi shoppade på med bästa impulsförmåga ;) Det blev en dynlåda till altanen, en vattenutkastare så att vi äntligen kan koppla in vattenslangen ute, en ny cykelhjälm och ett kastspö till Olle och annat lull-lull...

Slog även till och köpte ett jätteparasoll. Det kändes som den enklaste lösningen på baksidan. Fönstren och allt annat måste prioriteras innan vi drar igång nåt nytt. :I 

På hemvägen åkte vi in till brorsan och fika, vilket slutade med att jag och Maggan (okej, Maggan under min uppsikt) klippte en redig pottfrilla på Ingrid :D 

En väldigt fin morsdag skulle jag vilja påstå! Nu hägrar soffan inför en 3-dagars arbetsvecka :)

En lejonpåse med kulor!

Olle tillbringar väldigt mycket tid med Christopher, kanske för mycket...

Idag när jag kom hem satt Olle och Christopher och byggde med bokstavspusslet Olle och Ingrid fick förra helgen. Glad rusar pedagog-mamman fram för att se vad de skriver. "Bajs" "Pink" "Pung" "Kulor" Aj! 

Ikväll låg jag och Olle och läste lejonkungen: 

 -Har lejonkungen en snopp eller snippa?

"Han har en lejonsnopp, men den syns inte."

-Har han en lejonpåse med kulor i också?

Mmm... Fredagsmys med blommor och bin med en 3,5- åring ;)

Fördomar!

Har varit på mitt livs bästa och viktigaste föreläsning ikväll. Den var med Claes  Schmidt/Sara Lund... Jag är stum av beundran och fylld med ett sug av att vara med och skapa en förändring. Claes/Sara är en person- en människa med tankar om manligt/kvinnligt vanlig/originell invandrare/individer personlighetsstörningar/personlighetsbegåvningar som får mej att känna mej mer fördomsfull än den värsta av dom alla. Jag kan omöjligt återberätta ens lite av det som diskuterades utan att göra hen orättvisa! Men jag kan börja med att ta tillbaka allt jag någonsin sagt i en hen-diskussion. Allt jag sagt har handlat om min egna rädsla av förändring av mina förutfattade meningar och fördomar... Jag köpte hens bok som jag tänkt sträckläsa för att sedan låna ut till alla fördomsfulla människor i min omgivning ;)

Ur barns mun...

Jag tror jag skrivit förr om hur knasigt det kan bli ibland när Olle rycker saker och ting ur sitt sammanhang. Som när han frågade om Macke och Madde brukade kolla på vuxen-Tv i sängen eftersom de hade en Tv i sovrummet (Vuxen-tv är otecknat- inte Porr som man kanske kan tro ;)
Igår sa Christopher nåt o stil med att han råkat stoppat Tv-dosan i röva när vi letat den och insåg att Christopher satt på den... Där och då förstod vi ju vad han menade fnissade och även Olle tyckte det var jättekul. Imorse när jag gick in till Olle och han frågade vart pappa var och om jag hade stoppat upp honom i röva var det inte fullt lika kul ;)

"Skryt"

Jag bloggar inte så mycket just om barnen längre... Det är inget ställningstagande om deras integritet även om jag skulle kunna sväva på det. Anledningen är helt enkelt att barnen är så fantastiska att det antagligen skulle verka skrytsamt ;)
Men nu tänker jag gå loss med ett riktigt skrytinlägg ändå, så sluta läsa nu om du inte orkar med ;) (Sen vet ju ni trogna följare att dom kan ta knäcken på mej också stundvis...)
Olle: Underbara, kloka, snälla ljuvliga unge! Han är 3,5 år snart och han är så klok, han funderar på saker så att det ryker ur öronen på honom för att sedan säga det klokaste jag hört. Han räknar både på Svenska, engelska och lite finska ;) Han älskar bokstäver och kan dom alla. Bland inbillar jag mej att han faktiskt läser när han sitter med fingret och följer ord i böcker och säger orden. (jo, jag veeet att han lärt sej dom utantill och härmar mej med fingret). Dessutom har han en fantastisk humor vilket jag uppskattar mest! Sen har han även ett jävla humör och kan trigga igång mej på 3 sekunder när han är på det humöret ;)
Ingrid: Den absolut sötaste, busigaste och mest våghalsiga tjejen i hela världen! (okej, jag kanske inte är helt opartisk i frågan, det erkänner jag) Hon hänger med brorsan på upptåg mest hela dagarna och bangar inte för nåt (Tyvärr!). Hon är glad dygnet runt, äter, bajsar och sover precis som hon ska göra. Hon skrattar så huset skakar och lyser upp hela familjens vardag.
Ska jag passa på att skryta upp Christopher också när jag ändå är på gång? Han är den finaste mannen i världen(okej, inte helt opartisk här heller kanske), utan honom skulle jag gå sönder. Jag älskar mina barn mest av allt, men faktum kvarstår- utan Christopher hade jag inte haft dom, därför älskar jag honom precis lika mycket!

Ah, lite sol hjälpte igång humöret på mej igen. Att det är fredag imorgon gör nog sitt det också ;)

Obehag...

I snart två veckor har jag haft en klump i magen, en obehagskänsla. Det känns lite som att jag glömt något viktigt eller ännu värre - sårat någon. Jag kan inte komma på något jag glömt (vilket iof kanske är själva grejen med att glömma något) och jag hoppas verkligen inte att jag sårat någon! 

Kanske är det att jag jobbar och känner att jag saknar tiden med mina barn, och man med för den delen... Eller kanske det är för att terminsavslutningen är nära och jag känner stressen över allt ogjort? Jag vet inte, men känslan börjar tära på mej. Jag blir fan less och riktigt förbannad! Är jag en så jäkla rastlös person att jag blir såhär för att det inte är något stort projekt på gång? Jag vet att jag skrivit om det förr. Jag behöver projekt, annars grubblar jag! 

Ikväll är jag helt ensam hemma, minns inte när jag var det sist. Väldigt tyst är det och jag känner inte alls att jag kan njuta av det.

Var på blingo-party ikväll också, det är guld värt att göra något på vardagar också för att bryta lite rutiner. I helgen ska vi ha gäster- bara barnen nu behagar vara friska- det behövs! Sällskaaaap! Att det dessutom är riktigt trevligt sällskap gör inte saken sämre ;) Hoppas på solsken också så kanske klumpen i magen löser upp sej innan veckan är slut.

Nä, men då ska väl jag krypa i säng då- ensam i tystnaden...

Uppvisningen

Det blev gympauppvisning för oss igår ändå. Olle var feberfri så vi körde, det handlande ju om 3 minuters gymnastiserande så det kändes riskfritt ;) En fullsatt (Smockfull!) läktare och sååå duktiga små gymnaster. Fotbollen och hockeyn kan slänga sej i väggen, jag ska göra allt jag kan för att Olle ska fortsätta i gymnastikens tecken! På rasten idag slängde jag mej i soffan och bläddrade igenom tidningen, och titta vilka jag hittade:

En lönnfet Peter Pan och den sötaste piraten i världen!
 

Sjuka barn...

Svärmor har varit på oss ett tag nu ang. våra barn (främst Olle) som "alltid" är sjuka... Jag har slagit ifrån mej och sagt att det är bra för att dom kommer ha ett oslagbart immunförsvar sen. På sistone har hon även påpekat att Olle blivit så gnällig. Något jag förklarat med att Christopher är hemma om dagarna och skämmer bort honom samt att det nu är en helt annan kunkurrans med Ingrid eftersom hon är så rörlig och "med" hela tiden. Och så tror jag att det är också. Men när febern slog till för två dagar sen började jag fundera (och det är ju aldrig bra!). Det känns faktiskt som att vi har haft sjukstuga här hemma mest hela våren! Kanske är det inte bara 3-årstrots och gnäll, kanske har Olle någon brist av nåt viktigt ämne? Han äter bra, men han äter mest kolhydrater och tillbehör, kött är svårt att få i honom. Proteinbrist? Järnbrist? Vitaminbrist? Tror faktiskt Christopher ska få gå och ta ett blodprov i veckan och se... 

Idag har Olle fortfarande feber så tyvärr missar han nog gympauppvisningen imorgon, så jäkla tråkigt... Jag får helt enkelt åka in själv och vara Peter Pan barnfri. Fan! Huuur ska jag förklara det för honom? Han som sett fram mot detta så länge, eller mest piratkläderna han fått egentligen. Dom kan han ju ha ändå, men han kommer säkert fråga om uppvisningen också :/ Håll tummarna med oss att han är feberfri och pigg imorgon! 

Mogen?!

Fick brev från HT (Hudiksvalls Tidning) för ett par dagar sen. Dom ville uppmärksamma mej om att jag snart fyller 30 år och då tydligen uppnår (som dom valde att kalla det) mogen ålder. Är det den mognaden som gör att jag plötsligt känner ett engagemang i vår trädgård? Tidigare jag har varit nöjd med en gräsmatta för barnen att leka på och lekstugan. Bärbuskar och ett plommonträd har planterats, även de mest för barnens skull. Men nu! Jag fantiserar om en liten paviljong och jag längtar tills dom fixat klart med stammarna i vägen utanför oss så att jag kan få sätta blommor i blomlådorna! Jag spånar på grillplats och kanske tom. rinnande vatten i anslutning till den! :o
Jag spånar och Christopher agerar. Nämnde i påskas att en trall på baksidan skulle vara fint tillsammans med ett rejält bord i tryckimpregnerat virke- Pang så hade han gjort det... Då spratt det till totalt i mej och alla dessa fantasier satte fart. Vi tillbringar väldigt mycket tid ute och då vill vi ha det mysigt och bekvämt på gården. Vi grillar ofta och allt blir godare ute så en mysig uteplats med grill och möbler känns lite som ett måste. Barnvänligt, bekvämt, praktiskt, mysigt och billigt känns helt rätt ;)
Såhär blev trallen och bordet (6 bräder saknas till trallen, men de kommer så fort vi kommer ut med släpvagnen då de grävt igen vägen här utanför):

Tanken är att vi ska göra grillplats i anslutning till trallen på grusdelen. Jag tänker mej nåt enkelt- som en fylld cementring med avlastningsyta i trallvirke. Christopher tänker sej en murad grill med tillhörande grillhus... Jag skulle även vilja ta bort tyget i hammocken och göra en ny sits i trallvirke och dynor. Vill även ha en avlång dyna på vardera bänk till bordet.
OM jag skulle få precis så som jag vill så skulle jag sätta stolpar i hörnen på trallen och spänna upp ett solsegel (eller vad det heter) eftersom den står precis i solen... Eller OM jag VERKLIGEN skulle få som jag vill skulle jag/Chrsitopher bygga en enklare paviljong över trallen och ha avtagbara väggar i tyg som man skulle kunna spänna upp en blåsig kväll ;)
Tryckimpregnerat är billigt och tåligt. Det är inte det snyggaste materialet, men enhetlighet kan göra att det faktiskt blir snyggt och bra hoppas och tror jag.
Sen vill jag även göra en stenkant mellan grus och gräs. och röja bland stenarna som ligger vid skogskanten, och kanske så något runt stenarna så att de inte bara ser ditpuffade ut (som dom är).
Fan, jag har inte tid att jobba nu när jag nått mogen ålder ;)

I 30-årspresent har jag önskat mej en dörr från köket ut på baksidan, slår den önskan igenom kommer jag vara en väldigt lycklig mogen kvinna i sommar ;) Kommer den där kanonsommaren som dom utlovat också kommer jag ställa in alla semesterplaner och bara vara hemma hela sommaren :)

Måste.googla.paviljonger.nu.

Hmm...

Tydligen kan jag inte kommentera i min egen blogg?! Så här kommer svar till dej Julia ;)

Vi hade en Babytravel. Olle var 2,3 när Ingrid kom för över ett år sen. Vi hade inte klarat oss utan den, men det är förstås olika. Olle åker gärna vagn... Vi sålde syskonvagnen förra veckan och har redan hunnit sakna den. Promenader blir långsamma och gnälliga om Ingrid ligger och sover i vagnen, är hon vaken brukar dom kunna tränga ihop sej i emmaljungan ;) 

Det beror väl lite hur man bor och vem man är också om man behöver syskonvagn eller inte. Olle sov middag länge (gör det fortfarande ibland) och då var vagnen i allra högsta grad nödvändig, sen går vi ofta ut och går tillsammans, handlar osv. och då är det också skönt med vagn... Vet inte hur det är med ståbrädan längre sträckor då vi aldrig haft någon...

Ohoj, nu blev det ett helt inlägg :D

Prioriteringar

Fyra dagars ledighet tillsammans med de bästa jag har! Fan att man inte alltid kan ha det så...

Fast egentligen skulle man faktiskt kunna det. Vi satt och pratade om det igår, om man gav sej fan på't och valde att prioritera bort bilar, resor och vardagslyx så skulle vi faktiskt kunna gå runt på att bara jobba 60% båda två. Tanken lockar verkligen, dessvärre har vi inte rätt att gå ner till lägre än 75% hos våra arbetsgivare och då blir det kanske svårt. Men det är inget vi vet, utan något vi antar.

5 år då vi bara jobbar 3 dagar i veckan och är hemma tillsammans resterande 4. 5 år då vi semestrar med husvagnen i krokarna, 5 år som vi planerar alla inköp och hoppar all impulsshopping. 5 år som vi får tillbringa merparten av vår tid tillsammans, 5 år bara för oss! Fan vad det lockar!! 

Kanske ligger helgens obehagskänsla och försöker tala om för mej att det är precis vad vi borde göra?! Kanske försöker mitt undermedvetna tala om att småbarnstiden rusar ifrån oss? Kanske borde vi satsa på oss som familj här och nu istället för framtiden? Vi har många planer på vad vi vill göra i framtiden, men kanske vi borde satsa stenhårt på nutiden istället? 

Det kommer aldrig att bli så, vi kommer inte gå ner så mycket i tid. Vi vågar inte, normen sätter stopp- det är inte så det funkar. Man jobbar, en kanske går ner i tid- men inte båda, inte så mycket! Så kan man ju inte göra, tänk på pensionen! Tänk på det fina hemmet! Den fina bilen och alla fantastiska resor! Det är fan inte gratis- INGENTING är gratis! 

Tid med familjen är det finaste och viktigaste vi kan få, men det prioriteras inte. Vi har tänkt tanken och kommit på det- ändå kommer vi inte att göra det. Pengar är viktigare? Framtiden är viktigare? Fan!

Vad är det för fel på män??!

Gah! Just nu är jag riktigt arg och barnsligt sur! Fan för tjurskallar!

I 3,5 år har vi haft behov av barnvagn (-ar!). Först köpte vi emmaljungan, som jag älskat från första stund. Rymlig och rejäl, men inte speciellt smidig. När Olle var runt året fick han en akta graco, smidig men rapplig och en riktig skitvagn i det stora hela. Absolut, jag erkänner det var ett skitköp! Då köpte jag en annan vagn vilken Christopher ratade direkt eftersom vi hade två vagnar redan. Jo, en tredje vagn var inte nödvändig- OM den andra hade funkat som vi önskade! Den tredje vagnen var dock ett måndagsexemplar som gick sönder i suffletten rätt snabbt och eftersom vi köpte den på utförsäljning av en konkurs orkade jag inte ta fighten så den åkte ner i källarn med buller och bång. 

Så nu var vi tillbaka med bara emmaljungan igen. Då skuttade Ingrid in i magen och efter en hel del velande köpte jag en syskonvagn. En syskonvagn som jag varit helnöjd med från dag ett (och som Christopher flitigt använt trots att den var sååå onödig!). Nu används den sällan längre så jag har sålt den- men den har använts mycket! 

Så nu sitter jag här med emmaljungan och resevagnen vi köpte för 100:- när vi åkte på bröllopsresa. Och den ÄR verkligen en resevagn, inget man går längre än nödvändigt med. 

Emmaljungan fungerar absolut, men den är otymplig och den tar mycket plats och i butiker blir vi ovänner rätt ofta...

Ikväll hittade jag en vagn som är ett mellanting av emmaljungan och resevagnen. Den har tre hjul och är smidig att köra, handtaget är helt (tvådelade handtag är omöjliga att köra med en hand!), den har varukorg och tre olika rygglägen... 900:- kostar den.

Jag visar Christopher den och han blåvägrar att ens lyssna och titta.

"Så jävla många vagnar som du köpt!"

"Emmaljungan funkar bra!"

"Jag tänker då aldrig ens röra den om du köper den!"

"Tre hjul är värdelöst, den kommer tippa!"

And so on... Gubbfan!

Men köpa båtar för en jävla massa tusenlappar som man sen inte har råd att renovera upp och sjösätta går förbannat bra! Eller att ha en raggarbil som behöver renoveras och har stått i ett garage 7 år och kostat 1000:-/månaden i garagehyra utan engagemang -det går också jävligt bra!

Eller allt annat skit han hittar på att kasta pengar på och jag "tillåter" utan gnäll!

Men näääää, emmaljungan funkar fint! Släpa på!!!

Nä, men ja ä int bitter! Inte ett förbannat dugg!

Löpträna

Kommer ni ihåg förra våren när jag köpte snordyra löparskor för att jag tänkte mej att löpträning nog kunde vara nåt för mej? 

Såhär såg mitt insta. inlägg ut efter den "löpturen"... 

Jag var rätt nyförlöst och ja... Lös då så jag kissade helt enkelt på mej 😁 Sen dess har jag knappt våga hoppa ens av rädsla för ytterligare förnedring. Men idag tog jag tjuren vid hornen och gav mej ut igen! Har tagit hem en app som tydligen ska få mej i "toppform" på 8 veckor. Det är en form av intervallträning då man första veckan springer 1 minut och går 1,5 minuter i 30 minuter. Det kan låta simpelt, men för en "rökande" pollenallergiker som inte sprungit på 15 år är det fan tufft. Men jag gjorde det! Och jag kissade inte en droppe! 👍😃😉

Plötsligt tändes ett litet hopp, om sommaren blir så lång som de lovar så kanske även jag kan komma ur vassen 😉

Bäst av allt- Det kändes kul!! När jag numera jobbar heltid känns det ganska omotiverat att åka in till stan för att träna på kvällstid då all tid med familjen känns så viktig. 30 minuter på hemmaplan 3 gånger/veckan i byn känns överkomligt. 

Nu en dusch, sen kamp mot sötsuget tills det är god natt!

Här är en bild från idag ;)

Hejdå vintern!

Men nu jäklar i min låda är det vår! Jag ska inte skriva mer om hur ljuvligt vi har det då jag börjar känna mej lite som en "lyckobloggare". Det jag däremot tänker skriva om är "min" fantastiska frissa som tog sej tid att göra mej redo att möta våren ordentligt mitt i sitt "nya liv" som 2-barnsmamma med hemmaprojekt på gång. Återigen har hon gett mej en frisyr som jag älskar, och nu hoppas jag att alla ger mej en örfil nästa gång jag säger att jag ska spara ut håret ;)

Ensam med fredagsmyset

Christopher spontanade och drog iväg på fest, kvar blev jag med barnen. Ingrid däckade innan Christopher hade åkt och jag laddade upp för fredagsmys och let´s dance med Olle. Men tji fick jag! De senaste dagarna (veckan) har tagit på hans små krafter och han däckade i soffan innan det ens börjat. Så nu sitter jag här ensam och tycker nog lite synd om mej själv...

Imorgon ska Olle får på playdate och vi vuxna ska göra snyggaste rekvisitan inför gympa-uppvisningen ;) Vad kvällen erbjuder vet jag inte än, men jag hoppas att jag inte ska behöva spendera den lika ensamt som ikväll ;)

På söndag är en efterlängtad dag, äntligen har jag hittat en frisyr så nu ska håret bort, bort, bort! :)

Nu ska jag smälla i mej allt gotta jag plockat fram så att jag har något att gräma mej över när jag går i säng, de senaste dagarna har varit så fantastiska att jag måste nypa mej i armen!

Gah!

Lovet har varit barnsligt bra måste jag säga! Vi har njutit var minut och det är bara torsdag! ;)
Igår åkte vi ut med husvagnen till hornsjön. Det är en liten sjö i nianfors-skogarna. Olle skulle bumms fiska och fick låna ett spö av farfar, 5 minuter senare drog han upp sin första regnbåge (tror jag det var). Sen lullade vi runt, grillade och hade det gött resten av kvällen. Dessvärre planerade jag som en kratta och åkte med dåligt batteri i systemkameran och knappt något på mobilen så det blev dåligt med bilder. En prövning att vara utan telefonen ett dygn måste jag erkänna, men samtidigt ganska skönt. Jag bjuder på de få bilder jag hann ta ;)

Ingrid smakar på en kotte

Olle är ljuvlig!

Olle jr, Christopher och Olle sr.

Morfar och Olle

Hatar mej själv lite för att jag inte fick med hela spöt när Olle sr. satt och fiskade, hade jag fått med det hade bilden haft förstoringspotential ;)