Krisar jag ändå tro?

Jag har det senaste året känt mej väldigt cool inför att fylla 30. Jag har känt att jag är där jag vill vara och nöjd med vart jag befinner mej i livet. Det står jag fast vid, ändå känns det som att jag söker något. Vad jag söker vet jag inte, men den senaste tiden känns det som att "något" sökt upp mej.

Föreläsningen med SaraClaes öppnade mina ögon på många sätt precis som jag skrev efter den. 

Igår fick jag en bok av en elev. En bok som hennes mamma skrivit. Jag har suktat efter den boken ett tag men tänkt att jag ska låna den på biblioteket i sommar. Boken heter "Att lära med hjärtat" och även om jag hittills bara läst en liten del svämmar känslorna över. Den öppnar upp för stora tankar, hopp och förtvivlan. Den ställer frågor jag helst inte vill svara på och jag känner att jag måste bearbeta nästan varje sida innan jag läser vidare. Efter ett stycke om självkänsla och självkännedom kom dessa frågor:

Förstår ni då att boken behöver bearbetas? 

Dessvärre kan jag erkänna att jag i svarade "ingenting" på vissa frågor och på sista frågan kunde jag inte ens identifiera själva frågan. Den jag är och min skapade identitet är för mej samma sak. Jag är min skapade identitet. När jag får frågan "Vem är du?" Då svarar jag att jag är; Olle och Ingrids mamma, Christophers fru, lärare, pappas dotter, någons vän osv. Det händer t.o.m att jag svarar att jag är villaägare! Men vem är jag om jag inte är alla de där? Svar: Ingen.

Det är tur att det snart är sommarlov, jag behöver tiden... 

Nu ska ni inte tro att jag håller på att bli ett vrak, så är det inte. Jag är i en "fas", jag är beredd och jag vill göra det här. Alla dessa ögonöppnare kommer till mej i en god tid, en tid då jag känner mej trygg och redo. Boken har ett pedagogiskt perspektiv, men den känns ändå inte direkt riktad mot endast pedagoger.

Jag kommer antagligen att återkomma i detta ämne, och under läsandets gång hoppas jag på verktyg som på sikt gör mej starkare.