Okej, nu är jag igång!

Det där med identiteten är klurigt, och jag har klurat hela dagen ;)
När jag var liten var jag en sk. pojkflicka. Jag spelade fotboll, klättrade i träd och rände ute från morgon till kväl, klänning gick bort och turtles var mina stora idoler. Att jag var en pojkflicka fick jag höra tidigt, och jag tog på mej rollen snabbt. Jag grät så gott som aldrig och jag var alltid skitig vid middagsbordet.
Som ung tonåring passade jag aldrig riktigt in. Jag var inte tjejig nog för att bli 100% godkänd i tjejgänget, men eftersom jag var tjej passade jag inte in i grabbgänget heller eftersom jag hade andra intressen än bröst. Jag var aldrig utstött utan jag fick alltid vara med, men jag var aldrig en av "dom". Eftersom jag trivdes i killars sällskap och dom accepterade mej och faktiskt ringde för att bara hänga om kvällarna som polare, blev jag lite av ett hot hos vissa tjejer. Tills dom kom på att jag var den perfekta inkörsporten till killarnas värld, då blev jag poppis för ett tag tills de etablerat egna kontakter och blivit ihop med killarna.
Nu ska ni inte tro att det är något jag led av, jag var nöjd med de identiteter jag fick/hade. Det var ju inte så att jag var ensam, och när jag var ensam så var jag det självvalt.
Som äldre tonåring bytte jag umgänge och hittade hem i en mer könshomogen grupp. Vi hängde tillsammans oavsett kön och jag hittade ett underbart gäng med tjejer som jag faktiskt blev 110% med. Där började jag att landa, och hitta "min stil"... Skapad identitet eller mitt jag?
Efter gymnasiet gjorde jag som många andra, "bröt jag mej loss" igen, flyttade, träffade nya vänner och formades ytterligare.
När jag var 22 träffade jag Christopher och flyttade "hem". Nu är vi gifta, bor i hus och har två barn. Vi arbetar och följer de flesta normer. Är det något jag skapat? Absolut, men det är även något jag alltid drömt om och något jag är väldigt nöjd med. Då kan man ju fråga sej varför jag alltid drömt om det; antagligen just för att normen ser ut precis så som den gör. Jag lever ett svennebanan-liv, betalar skatt, gnäller över bensinpriser och hoppas på en miljonvinst eftersom det skulle underlätta sååå mycket. Kanske är det just där min kris sitter? Jag har plötsligt blivit precis som "alla andra", jag passar in i den form samhället har och jag följer alla regler. Vad hade hänt om jag inte gått på bockarna den där juldagen -06? Well, kanske hade jag gått i kloster i Skottland? Kanske hade jag frilansat i Australien, blivit volontär i Afrika... Det får jag aldrig veta, och det är nog lika bra. Jag tror inte att det spelar någon roll egentligen vart eller med vem man gör vad, det viktigaste måste vara hur man mår? Jag mår bra, trivs och är lycklig. Jag identitetskrisar bara lite pga. första kapitlet i en bok jag precis börjat läsa- för sån é jag ;) Jag vill satsa på mitt inre nu, på mej. Jag vill gör det där stora: växa som människa.
Jag borde nog ta ett glas vin...