"Du kommer hem så sent"
"Du vill aldrig åka och hälsa på någon"
"Du är alltid borta"
På.Riktigt! Jag gjorde mitt bästa för att inte självantända, ta ett rejält tag om skallen på honom och skakande skrika "Vad fan är det jag sagt?!" Jösses! Knappt 3 månader har han varit hemma, 3 jävla månader! Ändå hade han ingen förståelse när jag försökte antyda att det är precis vad jag försökt att förklara när jag var föräldraledig. "Du var ju i alla fall på öppna förskolan och gick på stan och sånt... Du kunde ju hitta på saker med andra... Jag kom alltid hem 16.20 (What?!)" Där rök min förståelse och empati. "Det kan ju faktiskt du också göra! Du har minst två kompisar som är hemma vissa vardagar, öppna förskolan är för pappor också. Du har ett arbete som innefattar fält jobb- arbete och övernattningar på annan ort- Hemma 16.20, My ass! Men jo, jag förstår..." Föräldraledigheten är ljuvlig, men ensam. Barnen är ens liv, men vuxenstimulans är också viktig. Jag förstod att Christopher skulle uppleva det, men jag trodde aldrig att han skulle ta det så hårt att han skulle erkänna det för mej. I mitten på juli börjar han jobba igen och min erfarenhet säger att han kommer börja sakna föräldraledigheten i slutet av augusti/början av september ;)
Jag saknar föräldraledigheten nu, i höst kommer jag att jobba 80% 50% vore perfekt.
Två arbetsdagar kvar den här veckan, sen fyra lediga... Hoppas vädret rycker upp sej tills dess :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar