Fast egentligen skulle man faktiskt kunna det. Vi satt och pratade om det igår, om man gav sej fan på't och valde att prioritera bort bilar, resor och vardagslyx så skulle vi faktiskt kunna gå runt på att bara jobba 60% båda två. Tanken lockar verkligen, dessvärre har vi inte rätt att gå ner till lägre än 75% hos våra arbetsgivare och då blir det kanske svårt. Men det är inget vi vet, utan något vi antar.
5 år då vi bara jobbar 3 dagar i veckan och är hemma tillsammans resterande 4. 5 år då vi semestrar med husvagnen i krokarna, 5 år som vi planerar alla inköp och hoppar all impulsshopping. 5 år som vi får tillbringa merparten av vår tid tillsammans, 5 år bara för oss! Fan vad det lockar!!
Kanske ligger helgens obehagskänsla och försöker tala om för mej att det är precis vad vi borde göra?! Kanske försöker mitt undermedvetna tala om att småbarnstiden rusar ifrån oss? Kanske borde vi satsa på oss som familj här och nu istället för framtiden? Vi har många planer på vad vi vill göra i framtiden, men kanske vi borde satsa stenhårt på nutiden istället?
Det kommer aldrig att bli så, vi kommer inte gå ner så mycket i tid. Vi vågar inte, normen sätter stopp- det är inte så det funkar. Man jobbar, en kanske går ner i tid- men inte båda, inte så mycket! Så kan man ju inte göra, tänk på pensionen! Tänk på det fina hemmet! Den fina bilen och alla fantastiska resor! Det är fan inte gratis- INGENTING är gratis!
Tid med familjen är det finaste och viktigaste vi kan få, men det prioriteras inte. Vi har tänkt tanken och kommit på det- ändå kommer vi inte att göra det. Pengar är viktigare? Framtiden är viktigare? Fan!
1 kommentar:
Hej! Förstår dej verkligen, vi spekulerar ofta i liknande tankar. Vi är så formade av vårt samhälle och vår omgivning! Lätt att ryckas med och svårare att gå mot strömmen.
Skicka en kommentar