Okej, nu är jag igång!

Det där med identiteten är klurigt, och jag har klurat hela dagen ;)
När jag var liten var jag en sk. pojkflicka. Jag spelade fotboll, klättrade i träd och rände ute från morgon till kväl, klänning gick bort och turtles var mina stora idoler. Att jag var en pojkflicka fick jag höra tidigt, och jag tog på mej rollen snabbt. Jag grät så gott som aldrig och jag var alltid skitig vid middagsbordet.
Som ung tonåring passade jag aldrig riktigt in. Jag var inte tjejig nog för att bli 100% godkänd i tjejgänget, men eftersom jag var tjej passade jag inte in i grabbgänget heller eftersom jag hade andra intressen än bröst. Jag var aldrig utstött utan jag fick alltid vara med, men jag var aldrig en av "dom". Eftersom jag trivdes i killars sällskap och dom accepterade mej och faktiskt ringde för att bara hänga om kvällarna som polare, blev jag lite av ett hot hos vissa tjejer. Tills dom kom på att jag var den perfekta inkörsporten till killarnas värld, då blev jag poppis för ett tag tills de etablerat egna kontakter och blivit ihop med killarna.
Nu ska ni inte tro att det är något jag led av, jag var nöjd med de identiteter jag fick/hade. Det var ju inte så att jag var ensam, och när jag var ensam så var jag det självvalt.
Som äldre tonåring bytte jag umgänge och hittade hem i en mer könshomogen grupp. Vi hängde tillsammans oavsett kön och jag hittade ett underbart gäng med tjejer som jag faktiskt blev 110% med. Där började jag att landa, och hitta "min stil"... Skapad identitet eller mitt jag?
Efter gymnasiet gjorde jag som många andra, "bröt jag mej loss" igen, flyttade, träffade nya vänner och formades ytterligare.
När jag var 22 träffade jag Christopher och flyttade "hem". Nu är vi gifta, bor i hus och har två barn. Vi arbetar och följer de flesta normer. Är det något jag skapat? Absolut, men det är även något jag alltid drömt om och något jag är väldigt nöjd med. Då kan man ju fråga sej varför jag alltid drömt om det; antagligen just för att normen ser ut precis så som den gör. Jag lever ett svennebanan-liv, betalar skatt, gnäller över bensinpriser och hoppas på en miljonvinst eftersom det skulle underlätta sååå mycket. Kanske är det just där min kris sitter? Jag har plötsligt blivit precis som "alla andra", jag passar in i den form samhället har och jag följer alla regler. Vad hade hänt om jag inte gått på bockarna den där juldagen -06? Well, kanske hade jag gått i kloster i Skottland? Kanske hade jag frilansat i Australien, blivit volontär i Afrika... Det får jag aldrig veta, och det är nog lika bra. Jag tror inte att det spelar någon roll egentligen vart eller med vem man gör vad, det viktigaste måste vara hur man mår? Jag mår bra, trivs och är lycklig. Jag identitetskrisar bara lite pga. första kapitlet i en bok jag precis börjat läsa- för sån é jag ;) Jag vill satsa på mitt inre nu, på mej. Jag vill gör det där stora: växa som människa.
Jag borde nog ta ett glas vin...

Krisar jag ändå tro?

Jag har det senaste året känt mej väldigt cool inför att fylla 30. Jag har känt att jag är där jag vill vara och nöjd med vart jag befinner mej i livet. Det står jag fast vid, ändå känns det som att jag söker något. Vad jag söker vet jag inte, men den senaste tiden känns det som att "något" sökt upp mej.

Föreläsningen med SaraClaes öppnade mina ögon på många sätt precis som jag skrev efter den. 

Igår fick jag en bok av en elev. En bok som hennes mamma skrivit. Jag har suktat efter den boken ett tag men tänkt att jag ska låna den på biblioteket i sommar. Boken heter "Att lära med hjärtat" och även om jag hittills bara läst en liten del svämmar känslorna över. Den öppnar upp för stora tankar, hopp och förtvivlan. Den ställer frågor jag helst inte vill svara på och jag känner att jag måste bearbeta nästan varje sida innan jag läser vidare. Efter ett stycke om självkänsla och självkännedom kom dessa frågor:

Förstår ni då att boken behöver bearbetas? 

Dessvärre kan jag erkänna att jag i svarade "ingenting" på vissa frågor och på sista frågan kunde jag inte ens identifiera själva frågan. Den jag är och min skapade identitet är för mej samma sak. Jag är min skapade identitet. När jag får frågan "Vem är du?" Då svarar jag att jag är; Olle och Ingrids mamma, Christophers fru, lärare, pappas dotter, någons vän osv. Det händer t.o.m att jag svarar att jag är villaägare! Men vem är jag om jag inte är alla de där? Svar: Ingen.

Det är tur att det snart är sommarlov, jag behöver tiden... 

Nu ska ni inte tro att jag håller på att bli ett vrak, så är det inte. Jag är i en "fas", jag är beredd och jag vill göra det här. Alla dessa ögonöppnare kommer till mej i en god tid, en tid då jag känner mej trygg och redo. Boken har ett pedagogiskt perspektiv, men den känns ändå inte direkt riktad mot endast pedagoger.

Jag kommer antagligen att återkomma i detta ämne, och under läsandets gång hoppas jag på verktyg som på sikt gör mej starkare.

En ros till Lotta på "Time"

Efter skolavslutningen ikväll stannade jag till på macken här vid oss för att köpa en dosa snus (som vanligt skulle nog dom som jobbar där säga). Med bilen fylld med blommor och presenter tog jag med mej en av rosorna in och gav den till den alltid lika glada och trevliga Lotta som jobbade ikväll. Jag tycker det är en väldigt fin gest att vi lärare får blommor vid terminsavslutningen, uppskattning kan man aldrig få nog av. Men Lotta på macken blev nog bra paff, hon var inte van vid den typen av uppskattning från sina kunder... Men den var hon absolut värd! 

Imorgon är jag ledig, studentfirande för Christophers yngsta systerson väntar. Förhoppningsvis lyser solen och en härlig helg på hemmaplan väntar :)

Redan??!

What?!
Nu när Olle skulle gå och sova så låg vi och pratade... Vi kom in på tiden då Ingrid vad liten som en mask och bodde i min mage. Sen kom frågan!
"Hur kom hon ut?"
-Eh, här kom du ut. Sa jag och pekade på ärret i magen, men det hjälpte inte. Envis som han är fortsätte han fråga:
"Men, kom Ingrid ut genom samma streck i din mage? Gör alla bebisar det?
-Mnjae, alltså, en del bebisar kommer ut genom ett streck i magen och andra kommer ut genom... Genom, alltså, en del kommer ut genom... snippan! :/
Jag trodde nästan att Olle skulle skratta ihjäl sej ett tag, tills han storögt frågade var Ingrid bodde innan hon bodde i min mage. Där slog jag på en skiva med "barnen i Bullerbyn" och lämnade rummet.
Fan, jag ska väl inte behöva förklara det där nu?! Det är jag inte beredd på. Det här blir en lååång sommar ;)

Någon gång...

Någon gång ska jag vara ute i god tid med sommarpresenter till förskolepersonalen... I år var jag det inte, inte i fjol heller- men någon gång ska jag vara det! Då ska dom få något personligt utvalt fyllt med kärlek. I år blir det fudge, choklad och te. Olle fick göra framsidan på kortet, och vi är nog lika stolta över det båda två :)

Han valde att designa det lite annorlunda än originalet, men mitt kontrollbehov har fått stå åt sidan så mycket de senaste året att det inte stör mej ett dugg-faktiskt ;)

Imorgon står brännboll mot 6:orna på schemat före lunch, och lekparkskul efter lunch. På kvällen är det skolavslutning och på fredag är vi lediga. Känns helt okej ska jag erkänna. 

60-årsfirande

Helgen har bestått av firande och firande av farsgubben som fyllde 60 år igår. Världens bästa pappa/morfar! Min faster m. sambo, mina två farbröder och två av mina kusiner m. familjer från Eskilstuna kom upp i torsdagskväll och åkte hem imorse. Det har varit lekar, pokerspel, livemusik, bugg på gräsmattan, go-vart, god mat och litervis med skratt! 

Sen har vi även haft fin-finbesök av Einar, och hans föräldrar. (Det är så det funkar nu Liv;)) Sååå mysigt, vi hoppas på fler besök under sommaren. 

När solen behagade titta fram idag gick vi ut och påtade i trädgården, tänk att jag plötsligt gör det frivilligt och entusiastiskt! Imorgon är det jobb igen, på torsdag är det skolavslutning och nästa torsdag går även jag på sommarlov :)

Det tar sej...

Förhoppningsvis är baksidan fixad och klar till min 30-årsdag. Jag har nog fått dörren, men trappan är jag tveksam till om den hinner bli gjord... Men hoppas får man 😉 en plantering i krukan så är mat/fika-platsen färdig. Grillhörnan är inte helt bokad än, men det lutar åt en cementring.

Hammocken är omklädd och jag känner mej riktigt nöjd, lite väderslitage så är jag nöjd. (Men det slitaget får gärna ske nattetid) :)