Man gnäller av sej och som ett brev på posten (eller telefonsamtal) kommer en ljusglimt! Sånt tycker jag om. Nu är det vänta som gäller några dagar, men jag har goda vibbar!
Idag är en bra dag :)
tisdag 28 januari 2014
måndag 27 januari 2014
Christopher är imponent!
Jag kan inte släppa "tema-föräldraledig"
Ibland ledsnar man liksom! Jag tycker fan att jag gör det ganska bra som inte psykar ur totalt. Jag är föräldraledig, underbara ljuvliga föräldraledighet. Christopher har erbjudit sej att ta över, men då vill han vara hemma 100% och det är jag inte beredd att "ge upp" så jag är hemma på heltid. Nu vill jag säga att jag trivs med det också, oftast! Men, inte alltid. Hela dagarna går ut på att få dagen att gå och hålla barnen nöjda och glada. Visst göra vi saker och visst tycker jag att det är jävligt kul också. Men folk ser liksom inte vad man gör! Om man arbetar så ser folk att man åker/går till jobbet- det räcker för att de ska anse att man gör något viktigt, att man är någon. På veckorna är det jag som gör det mesta här hemma, som sej bör, men på helgerna är vi två!
Det är på helgerna man umgås och träffar andra, då finns och syns jag. Christopher har ett socialt liv även på sitt arbete, mitt sociala liv är lämning på förskolan och kassörskan på ICA! När vi har gäster tar Christopher oftast på sej det största ansvaret. Jag fixar alla förberedelser och maten, men det gör jag ju innan gästerna kommer så det syns inte, alltså görs det inte? När gästerna väl anlänt fokuserar jag på dem, Christopher gör också det, men han fixar saker samtidigt. Något han gärna gör och trivs med...
Sist vi hade gäster blev det snack om detta, inte första gången och knappast sista. Det småpikades och skrattades när Christopher flängde runt och fixade. Man undrar ju om det hade varit samma sak om det var jag som sprang omkring?
Där och dåå gör Christopher det största jobbet (AMEN!) och det ska han ha kred för, men ska jag behöva ta skiten och lyssna på när jag framställs som en bortskämd soffpotatis? Nu var det ju iof med "glimten i ögat" gliringarna kom, och då är ju allt okej(!?). Men till slut så orkar man inte. Christopher var inte sen att haka på och ta åt sej äran för mer eller mindre allt som någonsin skett i vårt hem, men då brast det. Jag kunde inte hålla tillbaka och plöstligt hörde jag bara orden rinna ur min mun:
"Christopher är impotent!"
Den tystnaden. 2 sekunder med flackande blickar och halvöppna, tveksamt leende munnar- Det var lätt värt det! Efter 2 sekunder pallade jag inte trycket och sa att han kanske inte var det, men nästa gång ska jag fan bara säga det. lägga in en prilla och njuta...
Nu är inte Christopher impotent, men jag ledsnade helt enkelt på att höra hur inkompintent jag var. Och att säga att en kvinna inte sköter hemmet, det är fan som att säga att en man är impotent! Genus hit och genus dit- Så tycker jag!
Jag älskar mina barn och trivs oftast med att vara föräldraledig, men ibland önskar jag att jag fanns, att jag sågs, att jag var mer än föräldraledig.
Behöver jag nämna att jag har en rätt kass dag?
Ibland ledsnar man liksom! Jag tycker fan att jag gör det ganska bra som inte psykar ur totalt. Jag är föräldraledig, underbara ljuvliga föräldraledighet. Christopher har erbjudit sej att ta över, men då vill han vara hemma 100% och det är jag inte beredd att "ge upp" så jag är hemma på heltid. Nu vill jag säga att jag trivs med det också, oftast! Men, inte alltid. Hela dagarna går ut på att få dagen att gå och hålla barnen nöjda och glada. Visst göra vi saker och visst tycker jag att det är jävligt kul också. Men folk ser liksom inte vad man gör! Om man arbetar så ser folk att man åker/går till jobbet- det räcker för att de ska anse att man gör något viktigt, att man är någon. På veckorna är det jag som gör det mesta här hemma, som sej bör, men på helgerna är vi två!
Det är på helgerna man umgås och träffar andra, då finns och syns jag. Christopher har ett socialt liv även på sitt arbete, mitt sociala liv är lämning på förskolan och kassörskan på ICA! När vi har gäster tar Christopher oftast på sej det största ansvaret. Jag fixar alla förberedelser och maten, men det gör jag ju innan gästerna kommer så det syns inte, alltså görs det inte? När gästerna väl anlänt fokuserar jag på dem, Christopher gör också det, men han fixar saker samtidigt. Något han gärna gör och trivs med...
Sist vi hade gäster blev det snack om detta, inte första gången och knappast sista. Det småpikades och skrattades när Christopher flängde runt och fixade. Man undrar ju om det hade varit samma sak om det var jag som sprang omkring?
Där och dåå gör Christopher det största jobbet (AMEN!) och det ska han ha kred för, men ska jag behöva ta skiten och lyssna på när jag framställs som en bortskämd soffpotatis? Nu var det ju iof med "glimten i ögat" gliringarna kom, och då är ju allt okej(!?). Men till slut så orkar man inte. Christopher var inte sen att haka på och ta åt sej äran för mer eller mindre allt som någonsin skett i vårt hem, men då brast det. Jag kunde inte hålla tillbaka och plöstligt hörde jag bara orden rinna ur min mun:
"Christopher är impotent!"
Den tystnaden. 2 sekunder med flackande blickar och halvöppna, tveksamt leende munnar- Det var lätt värt det! Efter 2 sekunder pallade jag inte trycket och sa att han kanske inte var det, men nästa gång ska jag fan bara säga det. lägga in en prilla och njuta...
Nu är inte Christopher impotent, men jag ledsnade helt enkelt på att höra hur inkompintent jag var. Och att säga att en kvinna inte sköter hemmet, det är fan som att säga att en man är impotent! Genus hit och genus dit- Så tycker jag!
Jag älskar mina barn och trivs oftast med att vara föräldraledig, men ibland önskar jag att jag fanns, att jag sågs, att jag var mer än föräldraledig.
Behöver jag nämna att jag har en rätt kass dag?
Föräldraledighet
Marcus Leifby skriver här om hur han bemöts då han berättar att han ska vara föräldraledig i 8 månader. Eftersom ni är här och läser så antar jag att ni är kapabla att läsa hela texten här (http://www.aftonbladet.se/wendela/article18213037.ab) om så önskas. Jag tycker att det är viktigt att ta upp det till diskussion osv... Det märkte vi också när vi delade 50/50 på föräldraledigheten med Olle, "Hur har du lyckats lura honom till det?" var den absolut vanligaste frågan jag fick när jag berättade om vårt upplägg.
Men det som stör mej lite i texten är hans naiva mysiga bild om föräldraledigheten. (Vågar man påstå att den är typiskt manlig? eller borde jag nöja mej med att den får stå för de som aldrig varit föräldralediga kanske?) Nu förstår jag att hans huvudsyfte med texten inte var att förklara vad en föräldraledighet innebär men om jag tillåts citera delar av hans text så ska jag visa vad som roar mej:
"Jag ska gå på pappaledighet.Koka gröt, byta blöjor, torka snor, läsa sagor, tvätta väldigt små kläder väldigt många gånger."
"Jag kan inte komma på någonting som skulle kunna kännas ens i närheten av lika meningsfullt som det som nu väntar.
Jag ska leka med en gammal stekspade, leta efter den där strumpan som alltid försvinner, spola vatten i kranen, åka pulka, bada, äta potatismos med händerna, sova middag, räkna hur många gånger min dotter stänger av tv:n under en OS-femmil.
Och så ska jag vara högst delaktig och närvarande när vi tillsammans plockar ut allt ur en kökslåda, stoppar tillbaka allt igen, plockar ut, stoppar tillbaka, plockar ut, stoppar tillbaka – och plockar ut allt en gång till."
För det är vad man gör som föräldraledig? Ja, det gör man! MEN man tvättar stora kläder också, och handdukar, och sängkläder, som man förväntas stryka, vika och lägga på plats i garderoberna.
Det är betydligt mer än någon liten strumpa som försvinner- ALLT försvinner och ska hittas.
Spola vatten i kranen? Den låter jag dej uppleva själv...
Äta potatismos med händerna är skitmysigt, för stunden. Tills man ska klä av ett potatismosmonster utan muskler, leder och sammarbetsvilja. För att sedan tvätta samma lilla söta fantastiska lealösa potatismosmoster, och sen klä på igen. Då ska köket skuras, för gudarna ska veta att potatismos förvandlas till klister långt innan du hunnit räkna till 10, dessutom kryper potatosmos runt i hemmet och nestlar sej in i varenda liten vrå som kan fyllas!
Hon kommer inte bara stänga av tv:n, hon kommer avinstallera alla kanaler, låsa dosan och äta upp den!
Det är kalaskul att tillsammans upptäcka vad som finns i kökslådorna, plocka ut sakerna, vrida, vända och smaka på dom... Men stoppa tillbaka?! Näe, det är inte lika kul, och då är det troligtvis främst du som föräldraledig som är närvarande och delaktig.
Sen glömdes vissa saker i beskrivningen... Pressen! Pressen på att göra saker hela tiden, göra saker hemma för trivseln, pressen att göra utvecklande saker med barnet, pressen att handla, göra middag, städa och gärna se pigg och fräsch ut! Där försvann "Sova middag"! För att inte tala om avsaknaden av vuxet sällskap, öppna förskolan i all ära, med där behandlas främst barnfrågor. Lattefika på stan är trevligt, om man lyckas tajma in den med middagsluren-vilket man aldrig gör! Långa härliga barnvagnspromenader är en myt och dagens höjdpunkt är att höra hur partnerns skitdag på jobbet varit när han/hon kommer hem trött och grinig och sparkar undan en jäkla jacka som ligger slängd på hallgolvet!
Men visst, det är mysigt också!
Men det som stör mej lite i texten är hans naiva mysiga bild om föräldraledigheten. (Vågar man påstå att den är typiskt manlig? eller borde jag nöja mej med att den får stå för de som aldrig varit föräldralediga kanske?) Nu förstår jag att hans huvudsyfte med texten inte var att förklara vad en föräldraledighet innebär men om jag tillåts citera delar av hans text så ska jag visa vad som roar mej:
"Jag ska gå på pappaledighet.Koka gröt, byta blöjor, torka snor, läsa sagor, tvätta väldigt små kläder väldigt många gånger."
"Jag kan inte komma på någonting som skulle kunna kännas ens i närheten av lika meningsfullt som det som nu väntar.
Jag ska leka med en gammal stekspade, leta efter den där strumpan som alltid försvinner, spola vatten i kranen, åka pulka, bada, äta potatismos med händerna, sova middag, räkna hur många gånger min dotter stänger av tv:n under en OS-femmil.
Och så ska jag vara högst delaktig och närvarande när vi tillsammans plockar ut allt ur en kökslåda, stoppar tillbaka allt igen, plockar ut, stoppar tillbaka, plockar ut, stoppar tillbaka – och plockar ut allt en gång till."
För det är vad man gör som föräldraledig? Ja, det gör man! MEN man tvättar stora kläder också, och handdukar, och sängkläder, som man förväntas stryka, vika och lägga på plats i garderoberna.
Det är betydligt mer än någon liten strumpa som försvinner- ALLT försvinner och ska hittas.
Spola vatten i kranen? Den låter jag dej uppleva själv...
Äta potatismos med händerna är skitmysigt, för stunden. Tills man ska klä av ett potatismosmonster utan muskler, leder och sammarbetsvilja. För att sedan tvätta samma lilla söta fantastiska lealösa potatismosmoster, och sen klä på igen. Då ska köket skuras, för gudarna ska veta att potatismos förvandlas till klister långt innan du hunnit räkna till 10, dessutom kryper potatosmos runt i hemmet och nestlar sej in i varenda liten vrå som kan fyllas!
Hon kommer inte bara stänga av tv:n, hon kommer avinstallera alla kanaler, låsa dosan och äta upp den!
Det är kalaskul att tillsammans upptäcka vad som finns i kökslådorna, plocka ut sakerna, vrida, vända och smaka på dom... Men stoppa tillbaka?! Näe, det är inte lika kul, och då är det troligtvis främst du som föräldraledig som är närvarande och delaktig.
Sen glömdes vissa saker i beskrivningen... Pressen! Pressen på att göra saker hela tiden, göra saker hemma för trivseln, pressen att göra utvecklande saker med barnet, pressen att handla, göra middag, städa och gärna se pigg och fräsch ut! Där försvann "Sova middag"! För att inte tala om avsaknaden av vuxet sällskap, öppna förskolan i all ära, med där behandlas främst barnfrågor. Lattefika på stan är trevligt, om man lyckas tajma in den med middagsluren-vilket man aldrig gör! Långa härliga barnvagnspromenader är en myt och dagens höjdpunkt är att höra hur partnerns skitdag på jobbet varit när han/hon kommer hem trött och grinig och sparkar undan en jäkla jacka som ligger slängd på hallgolvet!
Men visst, det är mysigt också!
Mammas dag!
Idag är det mammas födelsedag. Vi tänder ett ljus...
Det ska inte vara så! Jag ska inte ha TVÅ barn som inte får träffa sin mormor, det är fan inte rätt!
Än har inte Olle kommit på att han inte träffat mormor, men det känns som en tidsfråga innan han börjar fråga. Han läre ju upptäcka att det kommer någon mormor och hämtar på förskolan, någon kompis pratar om sin mormor osv. Han vet att vi går och tänder ljus hos mormor, han hade även visat för farmor vart mormor är när de var ute och gick... En gång när vi "hos mormor" kom en tant gåendes varpå Olle frågade om det var mormor, men det var det ju inte.
Jag vet faktiskt inte vart jag står i mitt sorgearbete än, jag lever nog fortfarande i en bubbla av förnekelse. Jag har inga problem att prata om henne, och jag gör det gärna. Men det känns ibland som att de jag pratar med tycker att det är jobbigt så då slutar jag. Ibland blir jag förbannad för att ingen fattar hur jävla ont det gör, samtisigt vet jag ju med mej att jag inte är den som berättar om smärtan. Den går liksom inte att beskriva... Jag orkar inte.
FAN FAN FAN!
Det ska inte vara så! Jag ska inte ha TVÅ barn som inte får träffa sin mormor, det är fan inte rätt!
Än har inte Olle kommit på att han inte träffat mormor, men det känns som en tidsfråga innan han börjar fråga. Han läre ju upptäcka att det kommer någon mormor och hämtar på förskolan, någon kompis pratar om sin mormor osv. Han vet att vi går och tänder ljus hos mormor, han hade även visat för farmor vart mormor är när de var ute och gick... En gång när vi "hos mormor" kom en tant gåendes varpå Olle frågade om det var mormor, men det var det ju inte.
Jag vet faktiskt inte vart jag står i mitt sorgearbete än, jag lever nog fortfarande i en bubbla av förnekelse. Jag har inga problem att prata om henne, och jag gör det gärna. Men det känns ibland som att de jag pratar med tycker att det är jobbigt så då slutar jag. Ibland blir jag förbannad för att ingen fattar hur jävla ont det gör, samtisigt vet jag ju med mej att jag inte är den som berättar om smärtan. Den går liksom inte att beskriva... Jag orkar inte.
FAN FAN FAN!
fredag 24 januari 2014
Nähä, haha
Christopher ringde nyss... Dom var visst påväg till Vemdalen ändå. Dom hade tagit vägen förbi Söderhamn bara för att han skulle få svettas lite ;) Med tanke på kylan som råder var nog det den sista svettningen den här helgen :)
Budapest
Haha, ibland önskar jag att jag var Christopher, eller hade hans arbetskamrater iaf!
Fiskeresan till Vemdalen som de planerat gick tydligen till Budapest! Alla har vetat om detta utom Christopher som precis kom hem och skakande hämtade passet. Nu sitter han alltså i bilen påväg mot Arlanda med en väska fullpackad med "fiskekläder" :) Allt detta för att han deklarerat att han aldrig mer ska flyga!
Fiskeresan till Vemdalen som de planerat gick tydligen till Budapest! Alla har vetat om detta utom Christopher som precis kom hem och skakande hämtade passet. Nu sitter han alltså i bilen påväg mot Arlanda med en väska fullpackad med "fiskekläder" :) Allt detta för att han deklarerat att han aldrig mer ska flyga!
Otippat!
Det slår aldrig fel! Aldrig! Christoper är borta över helgen- Olle har feber. Hela veckan har jag känt mej knepig i kroppen, lite som efterdyningar av en tuff flunsa, så jag har varit orolig för att däcka. Olle däremot har varit pigg som en mört tills igår eftermiddag då han säckade ihop... I vanliga fall brukar jag resonera hellre jag än barnen, men inte nu faktiskt, jag ber till högre makter att jag klarar mej över helgen! Ingrid är snorig men i övrigt pigg, måtte hon klara sej!
Olle vägrar dock inse att han är sjuk och påpekar det så fort jag rör vid honom "Jag är inte sjuk! Ingen feber här!" Håller tummarna att det var något snabbt övergående.
Olle vägrar dock inse att han är sjuk och påpekar det så fort jag rör vid honom "Jag är inte sjuk! Ingen feber här!" Håller tummarna att det var något snabbt övergående.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)