Jag kan inte släppa "tema-föräldraledig"
Ibland ledsnar man liksom! Jag tycker fan att jag gör det ganska bra som inte psykar ur totalt. Jag är föräldraledig, underbara ljuvliga föräldraledighet. Christopher har erbjudit sej att ta över, men då vill han vara hemma 100% och det är jag inte beredd att "ge upp" så jag är hemma på heltid. Nu vill jag säga att jag trivs med det också, oftast! Men, inte alltid. Hela dagarna går ut på att få dagen att gå och hålla barnen nöjda och glada. Visst göra vi saker och visst tycker jag att det är jävligt kul också. Men folk ser liksom inte vad man gör! Om man arbetar så ser folk att man åker/går till jobbet- det räcker för att de ska anse att man gör något viktigt, att man är någon. På veckorna är det jag som gör det mesta här hemma, som sej bör, men på helgerna är vi två!
Det är på helgerna man umgås och träffar andra, då finns och syns jag. Christopher har ett socialt liv även på sitt arbete, mitt sociala liv är lämning på förskolan och kassörskan på ICA! När vi har gäster tar Christopher oftast på sej det största ansvaret. Jag fixar alla förberedelser och maten, men det gör jag ju innan gästerna kommer så det syns inte, alltså görs det inte? När gästerna väl anlänt fokuserar jag på dem, Christopher gör också det, men han fixar saker samtidigt. Något han gärna gör och trivs med...
Sist vi hade gäster blev det snack om detta, inte första gången och knappast sista. Det småpikades och skrattades när Christopher flängde runt och fixade. Man undrar ju om det hade varit samma sak om det var jag som sprang omkring?
Där och dåå gör Christopher det största jobbet (AMEN!) och det ska han ha kred för, men ska jag behöva ta skiten och lyssna på när jag framställs som en bortskämd soffpotatis? Nu var det ju iof med "glimten i ögat" gliringarna kom, och då är ju allt okej(!?). Men till slut så orkar man inte. Christopher var inte sen att haka på och ta åt sej äran för mer eller mindre allt som någonsin skett i vårt hem, men då brast det. Jag kunde inte hålla tillbaka och plöstligt hörde jag bara orden rinna ur min mun:
"Christopher är impotent!"
Den tystnaden. 2 sekunder med flackande blickar och halvöppna, tveksamt leende munnar- Det var lätt värt det! Efter 2 sekunder pallade jag inte trycket och sa att han kanske inte var det, men nästa gång ska jag fan bara säga det. lägga in en prilla och njuta...
Nu är inte Christopher impotent, men jag ledsnade helt enkelt på att höra hur inkompintent jag var. Och att säga att en kvinna inte sköter hemmet, det är fan som att säga att en man är impotent! Genus hit och genus dit- Så tycker jag!
Jag älskar mina barn och trivs oftast med att vara föräldraledig, men ibland önskar jag att jag fanns, att jag sågs, att jag var mer än föräldraledig.
Behöver jag nämna att jag har en rätt kass dag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar