Ibland kommer det över mej, och jag får lite av en chock varje gång. Vi är en egen liten familj, inte så lite heller utan en medelstor familj. Mamma, pappa och barn... Sådär som det var när man var liten fast i ny roll. Nu är det jag som är mamman, sådär som mamma var när jag var liten lixom. Sjukt svårt att förklara vad jag menar, men märkligt är det. När någon frågade mej om min familj för bara några år sen svarade jag att min familj bestod av Mamma, Pappa, brorsan, syrran och jag. När någon frågar mej m min familj idag är svaret helt annorlunda. Pappa, brorsan och syrran är ju såklart fortfarande min familj, men de är inte längre min närmaste familj. Dessutom har min förlängda familj blivit större, jag har svärmor, svärfar, svägerska osv. Det är fan stort när man tänker på det! Att jag bär på en stor sorg vet vi alla redan, men jag är också väldigt lyckligt lottad! Svärföräldrar kan vara ett gissel har jag förstått och jag är bensäker på att jag har de bästa. Jag har alltid haft tur med pojkvänners föräldrar, men det är något speciellt med Christophers och det har det alltid varit. Jag blev mottagen så fint och så snabbt, och banden har verkligen blivit starkare med åren! Vi har tillsammans gått igenom mycket och jag vet att jag kan lita på dom till 120% Jag kan säga att jag mår skit utan att de höjer på ögonbrynen, jag kan flamsa, säga vad jag tycker och vara mej själv i deras samvaro. Vad jag förstått är det inte alltid så...
Jag älskar min familj, hela högen! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar