Tänk vad många som man en gång i tiden känt väl, och som man idag knappt hälsar på... Ta bara de som man gick i grundskolan med. I 9 år tillbringade vi större delen av vår vakna tid ihop, först i skolan och sen på fritiden. Av de jag gick med skulle jag antagligen bara stanna och prata med låt oss säga 4 stycken, hälsa på 10 och titta åt ett annat håll med resten. Inte för att jag har något emot dem, utan för att jag inte vet vad vi skulle kunna tänkas ha att säga varandra. Satt nyss och spanade runt lite på facebook och insåg då hur långt ifrån varandra vi är. Vi lever liv med kontraster likt natt och dag... Och även om jag är väldigt nöjd med livet jag lever så kan jag inte låta bli att känna mej ganska tråkig. Visst har jag gjort saker, men det var under en kort period. Nu är jag svennebanan på heltid med hus i Iggesund, kombi och andra barnet påväg. Jag arbetar som lärare och planerar sommarens husvagnssemester. Hade någon sagt till mej för 10 år sen att det är vad jag skulle göra som 28-åring hade jag antagligen hängt mej. När jag var 18 hade ju jag stora planer om vem jag skulle bli och vad jag skulle göra. Det var inte det här... Missförstå mej rätt, jag ångrar inte att jag är där jag är, men kanske ångrar jag en del tåg jag inte hoppade på. Dessa tåg har avgått sedan länge och tyvärr måste jag erkänna att jag ibland valde att inte hoppa på av fel anledningar. Kanske var jag för feg? Antagligen var jag det.
Är detta en begynnande 30-årskris? Njae, snarare något som precis slog mej. Och gudarna ska veta att det inte behöver vara slut på äventyr i mitt liv, bara det att de antagligen blir ännu äventyrligare med familj ;)
Imorse lämnade jag Olle hos min moster istället för på förskolan. Dom har varit ute på kastellholmen och grillat korv, men han började med att tjata till sej vofflor kl 8.30 när han kom dit :)
Nä, nu ska jag ta och slänga ihop någon otroligt vardaglig och trist middag till mina killar som bör vara på G hemmåt :)
