Åh, det är ett enda virrvarr av känslor i min kropp nu. Lycka, sorg och lite skam. Lyckan tror jag inte behöver förklaras vidare. Två friska fantastiska barn som förgyller varje minut här hemma, eller okej inte varje kanske, men många ;) Det är så konstigt hur Ingrid kunde få en så stor plats i mitt hjärta så snabbt. Plötsligt känner jag lika starkt för henne som jag gör för Olle, Olle som jag känt och älskat i över två år. Detta ger mej konstiga känslor, en skamlig känsla på något vis. Jag skämms för att jag känner som jag känner för Ingrid samtidigt som jag är helt sjukt lycklig över att ha henne. Olle är ju mitt liv och har så varit sen han kom till världen och jag mår pyton varje gång jag måste be honom vänta eller göra något själv för att jag sitter och ex. ammar Ingrid. Förstår ni snurret?
När Olle föddes levde jag i en enorm bubbla av sorg och dagarna gick ut på att hålla ihop så gott det gick och vänta med gråten tills jag inte var ensam hemma med honom. Kanske är det det som gör känslorna så förvirrade. Nu lever jag i en bebis-bubbla istället upprymd av lyckokänslor(En bubbla jag inte fick möjjlighet att leva i när Olle föddes). Jag hade kanske inte plats för alla dessa lyckokänslor när Olle föddes eftersom jag bar på så mycket sorg. Självklart känner jag fortfarande en stor sorg av att inte ha mamma här, men jag är i en helt annan fas av sorgen nu än vad jag var när jag fick Olle. Gah! Nu känns det bara ännu värre. Jag har helt enkelt två barn att älska nu, och jag måste acceptera att det faktiskt är möjligt och att det finns känslor så att det räcker för båda... Jag ska nog stänga av tankarna några veckor...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar