3-åringar och döden...

Är 3 år en ålder då existensen börjar förbrylla?
Det är många funderingar hos Olle just nu. Han funderar över hur vi alla hör ihop, på hur farmor är pappas mamma, morfar är mammas pappa, Anton och Amanda är kusiner till honom och Ingrid och deras mamma är moster samtidigt som jag är moster åt dom...
Sen har vi kommit till det här med min mamma också, hans mormor.
-Vad heter din mamma?
-Är det min mormor?
-Är hon död?
-Men morfar är levande? Och Jag, och Ingrid och Farfar, visst lever vi? Vi är ju inte döda!

Jag har hela tiden sagt att vi går med blommor och ljus till mormor när vi går till minneslunden men det är nu han börjat fundera över det. "Mormor bor i sin trädgård, hon är aldrig där..." I helgen när vi var där tillsammans med syrran, Anton och Amanda måste någon sagt till honom att hon ligger under marken, för nu är det något han ältar väldigt mycket om. "Din mamma bor i sin trädgård och hon ligger under marken" sa han idag när vi satt i bilen. "Det stämmer, det är därför du aldrig har kunnat träffa henne" svarade jag. "Jag längtar efter henne, kanske vi kan gå till henne och gräva en grop i marken, hoppa ner och hälsa på. Sen kan pappa komma med en lång stege så att vi kan klättra upp igen så att vi kan fortsätta vara levande ändå." Åååå, vad jag önskar att hans plan var genomförbar!