Men kom igeeeen!!!

Gah! 30 augusti- Christophers födelsedag by the way,  grattis till honom... Men tiden då!!? Kan den gå saktare??!
23 dagar kvar tills vi gifter oss. Allt är under kontroll och jag är redo att gifta mej imorgon! Jag längtar som en idiot. Jag längtar efter allt! Att få ta på mej klänningen, att gå in i kyrkan, träffa alla gäster och framför allt så längtar jag efter festen tillsammans med favoriterna! Möhippan var fantastisk men såhär i efterhand så känner jag att jag inte hann hänga tillräckligt länge med mina favoriter, kanske blir det så när det är för många favoriter samlade på samma gång ;) Förväntningarna är stora och jag kan inte förstå hur jag ska få tiden att gå snabbare.

Har varit i Sthlm nu i veckan. Åkte ner tisdag-onsdag, gick på grönan och råkade ta en lite för lång krogrunda med syrran. Sjukt trevligt! Länge sen vi hängde bara vi två, det borde vi göra oftare ;)
Imorgon är det Mora träsk som gäller på dagen och kräftskiva på kvällen- kan inte bli fel! :) Nästa helg är det marknad, men alla dagar däremellan då?? 16/9 börjar jag i skolan så då blir det en dag i gävle... Veckan innan dagen D kommer gå åt till att göra lyktor och förbereda inför förberedelserna för festen- sånt som inte kan göras för tidigt. Gah! Kanske får jag tiden att gå ändå. Men sen då? När det är den 22/9 och vi är gifta... Vad ska jag då planera? Känner redan nu ett tomrum.

Vilken helg!

Igen! Vilken jäkla helg vi haft! Middag med fina vänner i fredags, då jag "lärde mej" dricka rödvin (Vuxenpoäng BIGtime!) Igår provuppsättning och provsminkning inför bröllopet och på kvällen middag med övernattning i Ström hos brorsan m. familj.
Provsminkningen och uppsättningen gjorde min dag, helt ärligt så kände jag mej riktigt vacker och jag längtar efter att få ta på mej klänningen och skorna! Just den känslan är ovanlig, att känna sej vacker, jag skämdes över min känsla och gjorde allt i min makt för att inte stå och stirra på min spegelbild. Sen tänkte jag såklart vidare på det. Det har alltid känts lite fult att tycka om sitt eget utseende, och man har alltid fokuserat på det man inte trivs med. Idag ser jag dagligen på olika sociala medier där yngre (främst) tjejer bombar med bilder på sej själva i olika vinklar och med inövade ansiktsuttryck (inte helt sällan alltid samma favorit vinkel/leende/plutmun). Under bilderna rasar kommentarerna in:
Fining!
Sötis!
Vackrast!
Puss fina älsklingsgumman!
Osv osv.
Varpå tjejen på bilden svarar: Tack! Ni är ännu snyggare, finare, sötare osv osv...
Jättefint med komplimanger, men alltid baserat på utseendet. Är det så man får bekräftelse idag? Vad händer om man lägger ut en bild där kommentarerna uteblir? Hur tar självkänslan den smällen? Vågar man lägga ut en ny? Sminkar man sej lite hårdare? Tar man på ett linne?
När jag var yngre vill jag minnas att det snällaste man kunde få höra var att man var snäll. Det är ju faktiskt en personlig egenskap som man får bekräftat att någon uppskattar, sällan kommenterades utseendet kompisar emellan, eller är det bara jag som vill minnas det så?
Ja, jo, jag förstår att jag låter överpräktig som en gammal kärring nu, men det var mina egna känslor av att faktiskt känna mej sådär vacker som väckte tanken för jag ska erkänna att jag faktiskt var riktigt sugen på att ta en bild och lägga ut.

Nåväl, en dusch och hopp i säng är vad som gäller nu! (jaa... klockan är 19.53)

Har jag nämnt att jag har två barn?

Dagligen får jag påminna mej om att dom faktiskt är "mina" och att jag (med viss hjälp av Christopher) skapat dessa underverk!

Härrehuuuuuuud!

I Fredags åkte Christopher på fiskeresa med jobbet, och jag, Olle och Ingrid har haft en lugn och skön helg här hemma... NOT!!
Christopher hämtades med buss på fredagmorgon och släpades iväg på svensexa (vilket jag inte fick veta förens pålördagen). Jag och svärmor åkte till Söderhamn och köpte skor inför den stora dagen. På fredagkväll ringde Matilda och bokade dejt på buspalatset "Ring och väck mej vid 10 så kan vi köra en heldag" var vad hon sa... Lördagen kom, vi klev upp och jag började ta tag i tvätten och lägga kläder i klorin när det knackar på dörren. Där stod Ulla och Matthias "Det är dags nu" sa Mattias när jag öppnade dörren. Klockan var då strax efter 8 och jag fattade inte ett dugg. Dags??! Dom kommer in och Ulla upplyser om att jag kommer att få ett brev till kl. 8.30 och att jag måste packa till ungarna innan dess. DÅ trillade poletten ner. Jag började skaka och kunde inte komma på en enda pinal dom kunde tänkas behöva för en övernattning. Jag sprang runt här hemma som en yr höna och slängde ner rakhyvel, sminkväskan, plattång och ett nagellack i väskan... Sen rökte jag, och rökte och rökte! Kl 8.30 fick jag brevet tillsammans med en ögonbindel med order om att gå till vändplatsen bakom vårt hus, ta på mej ögonbindeln och vänta. And so i did. In i en bil och full fokus på att försöka hålla reda på vart jag var. Första destinationen blev på Nybruksvägen hos Matildas föräldrar.(Vi åkte ju runt ett bra tag först förståss men när vi väl stannade visste jag precis vart vi var) Där stod alla och väntade på oss. Åsa, Liv, A-K, Emma, Matilda, Sandra, Kristine, Anna, Maggan, Syrran och Madde! Ett antal glas med skumpa slank ner snabbare än kvickt och schlager-outfiten åkte på. Det första jag fick göra var att spela in en singel, min första och defninitivt sista ;) Därefter åkte ögonbindeln på igen och nästa stopp blev i parken vid läroverket där vi åt lunch och jag signerade skivor, japp, då förstod jag vad nästa stopp skulle innebära. Ner på stan och kränga skivor! Dom gick som smör i solsken, och jag fick blandade summor mellan 0 och 100:- Ah, asså, 0 för de flesta och 100 av pappa som råkade stå lägligt pågågatan ;)
Sen blev det även ett spontant releseparty inne på Jack&Jones som snällt spelade singeln :p
Hölick var nästa och sista stoppet. Först några uppdrag på stranden och sen landade vi i den ljuvligaste stugan jag sett! SÅ MYSIG! Med 5-kamp (som jag vann utan fusk) jacuzzi, god mat och nåt glas vin och övernattning avslutade vi kvällen där.

För er som undrar vad jag skulle med 12 par trosor till så kan jag säga att det var för att spela mej och mitt lilla behöv ett spratt så dom fick stanna i väskan :D

Det här var snabbversionen och några bilder har jag tyvärr inte att bjuda på, kanske kommer det...

Jag är så sjukt nöjd, glad och tacksam! Tänk vad dom fixat och trixat bara för lilla mej ;)

Nej!

Självklart ska barn lära sej att ett nej är ett nej. Men ibland måste man få backa även som förälder. Idag kom jag på mej själv med att inte leva som jag lär. På jobbet förespråkar jag alltid att man ska se "det kompitenta" barnet och alltid låta de elever som vill försöka. Så gick vi ut imorse, jag med mål att måla lekstugan och i hopp om att Olle skulle leka själv under tiden. Väl på plats börjar Olle tjata om att han vill måla och han sliter penseln av mej gång på gång. Jag försöker hela tiden få iväg honom "Hämta traktorn" Städa lekstugan" "Leta en skatt i sandlådan" men Olle ger sej inte och jag börjar bli irriterad.  Men så kom jag på mej själv, man ska välja sina fighter, men varför ens göra detta till en fight? Vad skulle kunna hända? Skulle Olle kunna skada sej? Nä, Ingenting! Jag hade ingen anledning till att inte låta honom måla mer än att det skulle gå smidigare och snabbare om jag fick göra det själv. Så han fick penseln och han målade glatt -2 minuter i stöten, sen kom han på något annat och jag fick måla en stund tills han kom på att han ville göra det igen. Lite färg på kläderna som nu ligger i maskinen var allt som hände...
Jag är nog tyvärr en "sån" som ibland säger "Nej" för snabbt av bekvämlightesskäl. Men jag ska bli bättre på att säga "Ja!" Någon dag tror jag att jag helt enkelt ska utmana mej själv till att säga "Ja" till allt... Om jag bara vågar släppa kontrollen ;) Någon mer som vill testa en sån dag kanske?? :)

Pepprar med inlägg idag

Men så får det bli... Jag är uttråkad! Var ju till tandläkarn för ett tag sen, jag överlevde men: Meeeeeeeeen! Jag har ett sketet jävla hål i en visdomstand. Inget jag känner av eller lider av men jag ska dit igen i oktober för att laga den. Men jag känner bara ångest och panik! Nu funderar jag på att helt enkelt skita i att gå och vänta hur länge jag klarar mej utan att få ont och när smärtan bli olidlig helt enkelt låta dom dra ut skiten... Borra och laga eller dra ut fanskapet känns som pest eller kolera. Det jag är rädd för är att dom lagar hålet, men att det inte blir bra och måste göras om som jag har hört händer då och då. Då är det väl bättre att den är borta, en visdomstand gör ju ingen större nytta ändå? Har jag tur kan jag ju klara mej flera år...
Jag har dragit ut flera tänder redan när jag var liten, det knakar och brakar en del, men sen kan den ju inte ställa till med nåt mer... Tror jag ska ringa tandläkarn och se vad han säger...

Har suttit med bordsplaceringen idag- dödens arbete!

Tänk hur man är!

Jag tror ingen missat hur otroligt lite jag tyckte om att vara gravid, visst?
Just nu kryllar det av små gravidmagar och växande bebisar i omgivningen min och jag kan inte låta bli att tycka att det känns sååå mysigt! Ett litet pyre som gror, en växande mage och alla förväntningar! Jag kan absolut förstå kedjereaktionen av bebisverkstäderna! Flera gånger om dagen tänker jag på vad dessa personer går igenom första eller andra gången och det är ju sjukt häftigt! Jag har helt klart gjort mitt på fronten och gläds nu åt alla andra. Ibland tänker jag mej att 3 barn vore mysigt, men då skulle jag absolut överväga en adoption. Fast just nu är jag väldigt nöjd som det är och jag ser fram emot kommande år med stor entusiasm :)