På maddes begäran... (Skrevs 26/6 men publicerades tydligen inte...)

Det är tydligen inte okej att ha semester och inte blogga. Jag har ju skyllt på att det är jobbet som gör att det blir dåligt med inlägg, nu funkar det tydligen inte längre. Men vi har fullt ös här hemma, baksidan ska fixas och barn ska matas- ni fattar. 

Idag har jag träffat en kvinna med en fantastisk energi, jag ville aldrig lämna salongen! Jag var och fick en ljuvlig ansiktsbehandling (tack Liv!) hos C/o Lena. En ansiktsbehandligt utan obehaglig ångbehandling eller smärtsam portömning- bara behaglig rengöring och massage. Kvinnan mötte mej med det största möjliga leende i dörren, tig sej tid att sitta och småprata och förklara behandlingen innan och detta medan hon sprutade ur sej positiv energi! Efter behandlingen blev jag nyfiken på hennes mineralsmink så hon sminkade mej och jag beslutade mej direkt för att slopa allt gammalt geggigt H&M-smink och köpte ett startpaket av hennes mineraler (Tack svärfar och Riitha, jag använde presentkortet jag fick av er till sminket!). När jag lämnade salongen nästan två timmar efter att jag anlänt längtade jag nästan tillbaka. Det är sällan man får det intrycket av någon man precis träffat! 

Igårkväll var jag och Olle på cirkus maximum! Det var nog det häftigaste sen Ingrid kom till världen i Olles ögon. Jag var lite nervös för om han skulle fixa att sitta stilla och framförallt vara tyst hela föreställningen. Första tre numren satt han som förtrollad, sen applåderade han sej genom resterande. Han ska bestämt bli kamelskötare när han blir stor, och lära sej att cykla med händerna på lina ska han börja träna på så fort han lärt sej cykla med fötterna ;)

Olle älskade socker-plast som han envisas med att kalla det! Otippa!

I pausen gick vi ut och tittade på djuren och Olle var extas av lycka när han hittade en ponny som såg ut som lilla-gubben. 

21.20 slutade föreställningen och Olle tog sej knappt till bilen innan han slocknade :)

Wohooo!

3/7 ska jag tydligen tatuera mej! :) Måste bara bestämma mej för ett motiv först. Jag ska göra en cover up över min "raggar-ros" som jag har på skuldran- Äntligen! Jag skulle vilja ha en drömfångare eller kurbits, men jag vet inte om det är möjligt att få till. Vet inte riktigt hur långt ekonomin räcker heller såhär i semestertider. Tänkte åka in till studion nåt i veckan och rådfråga lite för att se hur jag ska tänka. Ska bli sjukt kul, speciellt då syrran ska göra sin första tatuering samtidigt (OM hon nu inte bangar) ;)

Har iaf haft en fantastisk födelsedags helg även om vädret gott hade kunnat varit bättre. Nu håller vi tummar och tår för att det hinner vända tills nästa helg då jag ska ha storfest här hemma och verkligen behöver kunna hålla den utomhus :/

Kluring

Gick och skulle se efter om Olle somnat. Det hade han inte:

-Sover inte du?

-Näe, jag ligger och funderar på varför träden gungar...

Jag konstaterar att hans rullgardiner är nere och att han tittar genom sin dörr och ut genom fönstret i Ingrids rum.

-Det är för att det blåser ute, vinden knuffar träden så att de gungar.

-Jaha, jag som trodde att det var dinosaurier som dansade.

What?!

Åh!

Den här jävla "drömkåken" börjar sakta med säkert att formas till det hus jag faktiskt vill bo i... Det ställer till det en del eftersom jag (vi) inte vill bo i Iggesund. Dörren i köket höjde huset åtminstone över en flaggstång i mina ögon och jag älskar den! Christopher alltså, vilken man jag fått tag på! 4 år tog det att övertyga honom, men nu sitter dörren där... Det tog 6 år och två barn att lyckas övertyga honom att jag är kvinnan i hans liv, men nu sitter ringen där den ska. Kanske tyder detta på att han börjar mjukna, eller har han kanske börjat förstå att det blir lättast att låta mej få min vilja fram ;) Nu ska jag "bara" smyga in ett skoställ bredvid den nya dörren och sakta (saaaakta) låta en liten groventrè växa fram. Sen kanske han själv kommer på att en liten skiljevägg vore lämpligt... *Manipulerande*

3 arbetsdagar kvar!

Sen ska vi ha dagar som denna i sju veckor framåt!

Christopher (och Olle) sliter som djur för att göra färdigt bron på baksidan. De har även påbörjat grävningen för avskiljningen mellan gräsmattan och grusvägen (ja, hans lilla grusgång har plötsligt blivit en väg). Hoppas, hoppas att det kommer grus till veckan så hinner nog allt bli klart tills jag fyller :D

Jag fixar och trixar med det som är möjligt att genomföra med Ingrid i hälarna. Då blir det främst plantering och eftersom det tar en stund (hatar just den delen) för fröerna att bli blommor så hinner nog inte den delen bli färdig... Men det är vad det är.

Tänk så fint det kommer att bli när det kryllar av orangea, gula och aprikosa blommor runt stenarna ;)

Okej, nu är jag igång!

Det där med identiteten är klurigt, och jag har klurat hela dagen ;)
När jag var liten var jag en sk. pojkflicka. Jag spelade fotboll, klättrade i träd och rände ute från morgon till kväl, klänning gick bort och turtles var mina stora idoler. Att jag var en pojkflicka fick jag höra tidigt, och jag tog på mej rollen snabbt. Jag grät så gott som aldrig och jag var alltid skitig vid middagsbordet.
Som ung tonåring passade jag aldrig riktigt in. Jag var inte tjejig nog för att bli 100% godkänd i tjejgänget, men eftersom jag var tjej passade jag inte in i grabbgänget heller eftersom jag hade andra intressen än bröst. Jag var aldrig utstött utan jag fick alltid vara med, men jag var aldrig en av "dom". Eftersom jag trivdes i killars sällskap och dom accepterade mej och faktiskt ringde för att bara hänga om kvällarna som polare, blev jag lite av ett hot hos vissa tjejer. Tills dom kom på att jag var den perfekta inkörsporten till killarnas värld, då blev jag poppis för ett tag tills de etablerat egna kontakter och blivit ihop med killarna.
Nu ska ni inte tro att det är något jag led av, jag var nöjd med de identiteter jag fick/hade. Det var ju inte så att jag var ensam, och när jag var ensam så var jag det självvalt.
Som äldre tonåring bytte jag umgänge och hittade hem i en mer könshomogen grupp. Vi hängde tillsammans oavsett kön och jag hittade ett underbart gäng med tjejer som jag faktiskt blev 110% med. Där började jag att landa, och hitta "min stil"... Skapad identitet eller mitt jag?
Efter gymnasiet gjorde jag som många andra, "bröt jag mej loss" igen, flyttade, träffade nya vänner och formades ytterligare.
När jag var 22 träffade jag Christopher och flyttade "hem". Nu är vi gifta, bor i hus och har två barn. Vi arbetar och följer de flesta normer. Är det något jag skapat? Absolut, men det är även något jag alltid drömt om och något jag är väldigt nöjd med. Då kan man ju fråga sej varför jag alltid drömt om det; antagligen just för att normen ser ut precis så som den gör. Jag lever ett svennebanan-liv, betalar skatt, gnäller över bensinpriser och hoppas på en miljonvinst eftersom det skulle underlätta sååå mycket. Kanske är det just där min kris sitter? Jag har plötsligt blivit precis som "alla andra", jag passar in i den form samhället har och jag följer alla regler. Vad hade hänt om jag inte gått på bockarna den där juldagen -06? Well, kanske hade jag gått i kloster i Skottland? Kanske hade jag frilansat i Australien, blivit volontär i Afrika... Det får jag aldrig veta, och det är nog lika bra. Jag tror inte att det spelar någon roll egentligen vart eller med vem man gör vad, det viktigaste måste vara hur man mår? Jag mår bra, trivs och är lycklig. Jag identitetskrisar bara lite pga. första kapitlet i en bok jag precis börjat läsa- för sån é jag ;) Jag vill satsa på mitt inre nu, på mej. Jag vill gör det där stora: växa som människa.
Jag borde nog ta ett glas vin...

Krisar jag ändå tro?

Jag har det senaste året känt mej väldigt cool inför att fylla 30. Jag har känt att jag är där jag vill vara och nöjd med vart jag befinner mej i livet. Det står jag fast vid, ändå känns det som att jag söker något. Vad jag söker vet jag inte, men den senaste tiden känns det som att "något" sökt upp mej.

Föreläsningen med SaraClaes öppnade mina ögon på många sätt precis som jag skrev efter den. 

Igår fick jag en bok av en elev. En bok som hennes mamma skrivit. Jag har suktat efter den boken ett tag men tänkt att jag ska låna den på biblioteket i sommar. Boken heter "Att lära med hjärtat" och även om jag hittills bara läst en liten del svämmar känslorna över. Den öppnar upp för stora tankar, hopp och förtvivlan. Den ställer frågor jag helst inte vill svara på och jag känner att jag måste bearbeta nästan varje sida innan jag läser vidare. Efter ett stycke om självkänsla och självkännedom kom dessa frågor:

Förstår ni då att boken behöver bearbetas? 

Dessvärre kan jag erkänna att jag i svarade "ingenting" på vissa frågor och på sista frågan kunde jag inte ens identifiera själva frågan. Den jag är och min skapade identitet är för mej samma sak. Jag är min skapade identitet. När jag får frågan "Vem är du?" Då svarar jag att jag är; Olle och Ingrids mamma, Christophers fru, lärare, pappas dotter, någons vän osv. Det händer t.o.m att jag svarar att jag är villaägare! Men vem är jag om jag inte är alla de där? Svar: Ingen.

Det är tur att det snart är sommarlov, jag behöver tiden... 

Nu ska ni inte tro att jag håller på att bli ett vrak, så är det inte. Jag är i en "fas", jag är beredd och jag vill göra det här. Alla dessa ögonöppnare kommer till mej i en god tid, en tid då jag känner mej trygg och redo. Boken har ett pedagogiskt perspektiv, men den känns ändå inte direkt riktad mot endast pedagoger.

Jag kommer antagligen att återkomma i detta ämne, och under läsandets gång hoppas jag på verktyg som på sikt gör mej starkare.