Hihi...

Jag håller på att fixa tatueringstid i Sthlm nu när jag sa ner i april, mailade east street tattoo där jag tatuerat mej förr och fråga om de hade tid. Förklarade i korthet vad jag ville göra, symbolen från mammas dödsannons och ifyllnad av ödlan på fingret. Fick svar idag då de undrade om jag kunde skicka bilder... Om?! Klart jag kan vi lever ju i ett digtalt samhälle var det jag svarade och så skickade jag med bilderna. Nu återstår att se om killen är reko eller om han tycker jag är störd, vilket jag möjligen är... :/ Shit som mammaledig har man inte höga krav för vad som ska klassas som roligt ;)


Denna symbol ska få pryda handleden min, mamma älskade liljekonvaljer...



Och Ödlan ska fyllas i, buder på dessa knubbiga omaniyrerade  prinskorvar ;)

Dagens mamma-tips

När du kokat flaskor och nappar, låt vattnet i kasrullen svalna innan du stoppar ner fingrarna för att plocka ur sakerna!
Hur länge kan man skylla på gravid/amningshjärna egentligen??

Bitter

Ja, det är jag faktiskt...
Olle är grym och han är lätt det bästa som hänt! Det kan jag lova!!
Men igår kollande jag på "en unge i minuten" och jag måste nog erkänna att jag fortfarande är ganska bitter på det förbannade snittet! Och det fatum att jag sagt att Olle kommer bli ensambarn eftersom jag hatade att vara gravid har redan fått en känga och jag känner att syskon nog kommer så småningom. Inte än på ett bra tag, nu är det Olle som sa få vara i centrum några år men sen vill jag ha revanch! Jag tänker skaffa barn tills dess att jag fått föda vaginalt så det kan bli så att det blir mååånga barn ;)
Självklart är det inte bara därför jag känner att syskon kan bli aktuellt, men en god motivation inför att genomlida en graviditet till! Så är det med den saken!

Här hade jag tidigare skrivit någon men som jag nu valt att ta bort eftersom jag misstänker att ingen ändå skulle våga ta upp det och "erkänna" att man läst det och därmed skulle avslöjandet inte göra den "nytta" jag tänkt mej...
Lustigt det där egentligen, men bloggar och att läsa... Varför kan man inte bara erkänna att man läser en blogg. Jag läser en del bloggar men det är få av dom som jag erkänner att jag läser... Man läser någons blogg, och denne länkar till någon annan osv osv, plötsligt sitter man och läser en blogg skriven av någon man inte känner/känner väldigt väl men som man ändå inte kan med att erkänna att man läser.
Jag insåg det för någon dagen sen när jag förstod hur många unika besökare jag har/dag. Jag har kanske 5-6 läsare som jag vet om men de senaste två dagarna har jag haft 49 unika beökare! Plötsligt kändes det som att någon varit och snokat/läst min dagbok :O Samtidigt som det kändes rätt kul att man tydligen intresserar folk... Frågan är ju vilka ni som läser är, och varför läser ni?
Jag erkänner: Jag läser mina länkade bloggar för att jag bryr mej om och tycker om att läsa om vad de skrivande sysslar med om dagarna. Sen har vi bloggarena som jag läser utan att erkänna, de läser jag av ren och skär nyfikenhet även om nyfikenheten i vissa fall gått över till att jag faktiskt bryr mej om och tycker om att läsa vad personerna gör om dagarna även om det oftast är skitsaker som handla, tvätta och luncha...
Erkänner du? ;)

Ämnestjuv...

Det är jag det och idag stjäl jag ämne av Elin och ämnet är pengar! Pengar pengar pengar, ständigt hänger det på dessa... men blir man lyckligare av dom? Ja, till viss del måste man väl ändå erkänna. Att ha tak över huvudet och äta sej mätt varje dag gör ju en troligare lyckligare- och det kostar ju pengar. Men spelar det någon roll om man bor i ett slott eller stuga? Nje, det tror jag inte...
Jag anser att jag haft en lycklig uppväxt men några pengar såg man sällan. Ändå såg mamma och pappa alltid till att jag hade sakerna som va inne för stunden, fast jag köpte mina rullskridskor begagnade istället för på team sportia. Vi hade fredagsmys och vi gjorde saker tillsammans, vi semestrade hos bekanta och vi åkte skidor på vintern- ni fattar... Jag har alltid fått veta att mina föräldrar finns för mej och jag har aldrig behövt oroa mej för att berätta saker eller exempelvis komma hem full osv... Lycklig utan överflöd av pengar!
När jag träffade Christopher pluggade jag och bodde kollektivt i Sthlm, vi prioriterade då en bag in box framför mat och hade inga problem med att äta gröt en vecka. Jag hade studielån och fick ut strax över 7000/månaden och klarade mej fint på det. Jag var lycklig!
Nu bor vi i hus, har två bilar, vi har båt (ingen flashig men den flyter), äter middag i form av riktig mat och inte nudlar varje dag, vi unnar oss att gå ut och äta då och då, reser bla bla bla- jag skulle nog vilja påstå att vi har det ganska gott ställt, iaf i jämförelse med vad jag är van (antagligen en ganska normal månadsinkomst för en barnfamilj)... Men i slutet av månaden börjar kontot ändå gapa tomt- man lägger ju levnadsstandarden högre iom att man har mer pengar, har man mer pengar så gör man ju av med dom iaf :/
Är jag lyckligare nu än när jag levde på gröt och nudlar? Ja, fast det beror ju inte på pengarna ;) Det är ju Christopher och Olles förtjänst :D Jag tror att pengar möjligen gör en lyckligare till en viss nivå, men jag tror ingen mångmiljonär i världen är lyckligare än mej!

Trötter idag...

Men det förtjärnar jag, och det var det värt! Trots att jag inte kunde hejda mej ifrån att skicka ett meddelande och kolla läget och att jag tog varje chans jag fick att nämna Olle så var det avslappnande på nåt vis att ha barnvakt. Antagligen för att jag känner mej trygg med svärmor och vet att Olle är ett A-barn ;) Det blev iaf ett par glas vin och några drinkar (bla. en dry martini, why? Snuskdrink) och nog blev jag lite på örat allt men 00.20 satte jag och Christopher oss på bussen hem tillsammans med alla 50-åringar, ungdomarna åker tydligen så sent som 02.20 :O När vi kom hem gick vi upp och la oss i gästrummet, slocknade direkt och sov till 8 imorse, Gött!! Nästa gång vi ska ha barnvakt tror jag att Olle får sova hos farmor och vi bara är hemma, kollar på film, käkar pizza och sover :) Ne, ett glas cola behövs i min kropp nu... kanske två, och en PIZZA!

jahaja...

Här sitter man med ett glas vin, "Farmor" är här och nattar Olle och snart kommer hämtningen in till stan... Ikväll blir man farlig ;)

Olle har för övrigt fått en hoppgunga av morfar idag... Egentligen är han fortfarande för liten men han tjatade så han fick prova den ändå:

Aldrig!

Aldrig aldrig ALDRIG... (säg det många gånger du)
Aldrig är ett ord jag ofta använder men som jag bara nu på sistonde har förstått innebörden av.
Hur många gånger har man inte legat och jämrat sej om att aldrig mer dricka sprit? Eller aldrig ta på sej ett visst plagg osv. Jag säger ofta aldrig, men lika ofta väljer jag att dricka igen på nästa fest eller att ta på sej de där byxorna som för några månader var ett stort aldrig.
Men när man som jag förlorat någon nära och börjar inse att man aldrig mer ska träffa personen i fråga, aldrig mer höra hennes skratt eller aldrig mer föra en lite för hetsig diskussion med henne så inser man hur stort ordet aldrig faktiskt är! Eller nej, man förstår inte, men man förstår att det är så stort att man inte förstår iallafall.
Aldrig är definitivt- hur länge du än lever och vad du än gör så är aldrig precis det, aldrig!
Förstår ni eller svamlar jag?

"Man ska aldrig säga aldrig"

(Olle sover jag jag grubblar för mycket...)