Besvikelsen

I förrgår var jag till läkaren för att få sjukskrivningen februari ut. Det var inga problem utan det var väldigt snabbt avklarat. Sen fick jag även Omeperazol utskrivet. Dessa mirakelpiller jag hört om och drömt våta drömmar om de få timmar jag sovit de senaste veckorna. Förberedd på en hel natts sömn stoppade jag i mej en tablett och skuttade glad i hågen i säng i förrgår... Pang! Ja, jag har mått illa och jag har kräkts om nätterna, därav tabletterna. Men igårnatt kaskadspydde jag mest hela natten och mådde illa vad jag än gjorde. Då visar det sej att en av de vanliga biverkningarna är "Illamående och kräkningar" Jotack!! Inga fler Omeperazol-tabletter för min del. Så nu är jag på ruta ett igen, men jag vet ju att det kunde vart värre, känner jag mej gnällig tar jag väl en tablett så att jag verkligen förstår vad illamående betyder ;)
Igår arbetade jag sista dagen, efter natten jag haft får jag väl säga att dagen var helt okej ändå. Men jag var sjukt tött när jag kom hem så Olle bäddade ner mej i soffan, tittade på mej och förklarade att "Mamma trött, sova lite" Och som den kurlingförälder jag är gjorde jag som han sa. Christopher tog nattning och hela köret och jag gick i säng och slocknade kl 20.15 :) Sov hyffsat inatt och Olle fick åka på förskolan tidigt med pappsen redan 6.30 så jag fick ligga kvar i sängen. Underbart! Nu sitter jag och äter frukost kl 10.13 helt ensam och njuter. Tänker hämta hem Olle efter lunch och hitta på något med honom. Jag har som plan att fortsätta ha honom på förskolan iaf halvdagar februari ut så att jag faktiskt kan vila upp mej och kanske bli frisk från förkylningen jag haft sen i höstas innan jag går på mammaledighet i mars. Då ska Olle få uppmärksamhet tills han spyr innan lill*n kommer.

7 vekor är vad som återstår nu, 7 veckor och 2 dagar om jag ska gå lika länge som med Olle. Vill det sej illa kan det vara 9 veckor kvar eftersom man "får" gå över 2 veckor- Men då jävlar!
Jag har gått upp nästan exakt lika mycket som jag gjorde med Olle hittills, vilket inte bådar så jäkla gott eftersom jag har som mål att inte överskrida 80kg denna gång, och det är nu det tar fart... Vi får väl se hur det blir med den saken ;)

Näe, men om man skulle ta sej en dusch och byta bort pyjamasen kanske...

Dödsångest!

Idag åkte vi direkt på badhuset när vi kom hem. Det var ett tag sen vi var där nu och Olle var ganska försiktig till en början. Sen lossnade det och han kutade runt som en liten maniac i bassängen. Då hände det som ALDRIG får hända. Han snubblade och tippade framåt. Han var ungefär två meter ifrån mej men det räckte! Jag såg hur han tippade och han blev stel som en pinne direkt. på en tiondels sekund låg han och flöt under ytan och såg ut precis så som barn gör när dom drunknar på film! Valross som jag är fick jag en adrenalinkick utan dess like och slet upp honom, han hostade till och började gråta. Allt detta skedde inom loppet av ett par sekunder- Men oj, vad jag hann tänka många tankar. Han rörde inte en fena från det att han tippade till att jag tog upp honom utan han la sej direkt i "dunkningsläge" och var helt stilla. Jag tröstade honom och vi satte oss i vattnet direkt, hade jag sprungit upp hade han kanske aldrig mer velat bada? Men det 30 sekunder hade han återhämtat sej och var påväg upp för att åka rutschkana. Vi badade en stund till, kanske mest för min skull, för att jag skulle våga. Sen dess har bilden då han flöt i vattnet suttit på min näthinna. Jag hatar mej själv för att det hände, samtidigt som jag inte vet vad jag hade kunnat gjort annorlunda. Det enda jag känner nu är att vi måste bada oftare så att Olle kan träna på att vända sej i vattnet och hantera armkuddarna (som han vägrar ha på sej, och jag varit korkad nog att låta honom vara utan- ALDRIG MER). Som tur är så verkade Olle inte bry sej nämnvärt om vad som hände och han skrek som en stucken gris när jag släpade honom från bassängen.

Nåväl, vi får väl se om jag kan sova inatt eller ej. Imorgon blir det barnfritt i Sundsvall.

Plikt och hälsa

Pliktkänsla är en god egenskap i mångt och mycket. Men när plikten tar ut hälsan är det dags att tänka till. Det har jag gjort nu. Idag har jag i samråd med min chef beslutat att jag ska jobba en vecka till, sen sjukskriva mej innan jag går på föräldraledighet i mars. Ett beslut som känns så jääääkla bra! En vecka känns överkomligt och jag hinner göra de avslut som känns viktiga. Jag har haft tankarna på sjukskrivning förr, men när alla sagt åt mej att göra det har plikten alltid gått in och sagt ifrån. Jag vill inte lämna någon i sticket och jag vet att det kommer att ställa till det en del i klassen och för kollegorna. Men på det här viset hinner vi styra upp en del och jag hinner avsluta det som ska avslutas istället för att jag brakar ihop en dag och går hem med massa oavslutat. Så en vecka, sen ska jag försöka bli frisk från förkylningen, boa och bara tänka på det som gör mej glad. Jag ska sova på dagtid om det behövs och jag tänker gå i pyamas fram till lunch!

Igår hände en lustig sak. Olle kom till mej i soffan och ville pussas. (Det är iof lustigt i sej eftersom han inte är så pussig för tillfället) I pussandet så känner jag smaken av choklad! Jag tittar på honom och han har mycket riktigt choklad i ansiktet. Jag gormar åt Christopher, dels för att han gett Olle choklad men mest för att jag inte fått någon. Christopher tittar förvirrat på mej och säger att han inte vet något om någon choklad. Jag tittar och luktar ytterligare på Olle och undrar om det slagit slint helt i huvudet på mej, men det hade det inte. Ungen hade ätit choklad. Så jag frågade såklart Olle vart han hade hittat choklad. Olle tittar busigt på mej, och tittar snabbt bort igen... Jag frågar en gång till: Olle, vart har du hittat chokladen? "I Olles räääzerbil" får jag till svar med plirande ögon. Jag springer in till hans säng, hittar ingen choklad och ber honom att visa. Olle lyfter på en nalle och visar "Dääär"! Det låg ingen choklad där men det är väl inte så konstigt eftersom han hade fulla ansiktet och munnen med chokladen. Så. Ungen har tydligen haft en chokladgömma i sängen. Sån är han. Och dom säger att han inte är lik mamma ;)

Nä, nu ska jag laga mat...

Kräkless!

Nu är jag faktiskt sjukt less, på allt! Jag har varit sjuk i över två månader nu och idag är jag hemma med feber. Jag minns inte när jag sov ordentligt sist, jag är jäkligt less på att vara tjock och jag har ett humör som ingen förtjärnar att vara i närheten av. Blä! Bajs! Piss och Skit! Jag orkar inte vara mamma, jag orkar inte vara sambo och jag orkar inte vara lärare. Jag orkar faktiskt inte! En månad till ska jag jobba, en månad är sjukt länge och som det känns nu är det inget jag kommer att överleva. Åkte till jobbet imorse efter att jag stoppat i mej alvedon och "ryckt upp mej". Det höll 30 minuter sen fick jag ge upp, en lektion hade jag och då satt jag på en stol mest hela tiden. Det är fan inte värdigt! inte för nån, varken mej eller eleverna. Jag vill ju gå på föräldraledighet med flaggan i topp, men som det verkar nu kommer jag gå med flaggan nerplockad och inslängd i en garderob. Så nu är jag hemma och ska vila, men hur gör man det när man varken kan ligga, sitta eller stå?
Blääääääääääääääääää!!!!!!!!!!!!!!!

På lördag ska vi lämna Olle i gnarp och åka till Sundsvall, gå ut och äta, gå på ABBA-show och bo på hotell... Christopher inbillar sej att vi ska gå p casino oxå men jag skulle tro att sängen kommer locka mej mer när showen är över. Och frukosten, åh, vad jag längtar efter frukosten! Det är iaf något att se fram emot, och jag ber till högre makter att jag ska vara i form då!

Blä!

Hoppla hoppla!

Vad fort dagarna rinner iväg! Söndag idag och det ser faktiskt ut som att vädret är på vår sida även idag *Gillar*!
Igår var vi ute mest hela dagen, på förmiddagen kom Elin och Indra hit och vi traskade upp på dagis här ovanför och lekte och fikade varm choklad. Mycket nöjd kille vill jag lova :) Efter middagsluren gick vi ut igen, åkte lite skidor och studsade på studsmattan (japp).

Igår drog ju årets fest igång oxå, Melodifestivalen!!! Men mnjae, inte det bästa startfältet får jag väl erkänna. Men jag vet ju vilka som ska vara med i kommade tävlingar så jag VET att det kommer bli bättre. 9 mars sitter jag i friends arena och ser på genrepet av finalen för att sedan sitta i soffan och mysa med massa snacks och se final-finalen på kvällen :) Den lilla bögen i mej är aldrig så lycklig som på den tidiga våren ;)

Vi får se vad dagen har att erbjuda, vi har två födelsedagsbarn som ska firas iaf och vi hoppas kunna klämma in lite pulkaåkning oxå.

Vab-dag

Idag är vi hemma. Olle är förkyld. Snorig och hosta... Vi har delat säng inatt, jag kan ha ett knäckt näsben.

Jag tänkte lägga ut ett filmklipp, men det går inte?! Varför? Det står att jag måste godkänna nåt jäkla avtal, men jag fattar inte hur jag ska göra det... :/ Förbannat, när jag väl försöker mej på ett ordentligt inlägg så går det inte.

Sitter just nu i en diskussion på facebook, det gamla vanliga rasism-snacket kom upp IGEN, och jag orkar fan inte läsa mer. Tyvärr har vi ju åsiktsfrihet i Sverige så jag antar att man får acceptera att man tycker olika- hur jävligt det än är. Men att som vuxen sitta och offentligt skriva om att det kanske finns en returbiljett tillbaka till det land man flytt ifrån efter en artikel om asylsökande som inte får tillräckligt med mat och kläder här på njutångersgården, det tycker inte jag är okej. Vad vet vi om de som sitter där? "Vi måste ta hand om våra egna först, älderboenden, sjukhus, skolor osv behöver resurser..." Ja, men nu är det så att vi släppt in de asylsökande, då ska vi fan ta hand om dom också!

Eh, nu är jag arg...

Jag återkommer...

Men ojojoj!

Tänk att ni fortfarande är inne här och tittar, vad tappra ni är! Och vad irriterande det måste vara att mötas av samma inlägg gång på gång ;)
Faktum är att tid, ork och energi saknas. Jag har inget vettigt att skriva om, kalla det skrivkramp?
Graviditeten rullar på och det sägs att "mål" närmar sej, så känns det inte. Jag har haft det väldigt bra hittills och jag vågar knappt klaga så jag ska inte göra det heller. Men jag kräks en del och sover väldigt lite, vi låter det stanna där tror jag. Tjock är jag också, men det är det väl ingen som tvivlat på ;)
Däremot är det lite lustugt hur suget efter att få komma igång med träning och gå ner i vikt kommit över mej. Jag, Emma Paulina Pålsson- längtar efter träning?! Nåväl, det lär ju gå över.

Olle är fortfarande världens mest fantastiska unge, även om han ibland (ganska ofta)kan vara den som får min bägare att rinna över. Som får mej att exempelvis hoppa sönder vagnar på parkeringar. Som får mej att med ett extremt falskt leende förklara för honom att man inte kan få allt inne på affärer för att i bilen totalexplodera och sura ihop och på ett helt sjukt omoget och barnsligt sätt vägra prata med honom på hemresan... Det är min Olle det, som numera sover i sitt eget rum i sin egen räääcersäng hela nätterna och som vill (kräver) att jag ska sitta på en liten sketen pinnstol och läsa godnattsagor. Sagorna ska läsas medan han ligger och säger "Godnatt lilla nallen, Godnatt stora nallen, Godnatt Kaninen, Godnatt Björnen, Godnatt Snuttis", och avslutningsvis säga "Godnatt mamma, Olle älskar dej" och på så vis få mej att sitta och fulgrina när jag läser om Bockarna bruse under skenet av en lavalampa. Det är MIN Olle det... Världens finaste skitunge!

På den sociala fronten står det sjukt stilla bortsett från igår, då vi var ut och käkade med Mia och Jonas. Väldigt trevlligt och välbehövligt! Men i övrigt är vi isolerade, förhoppningsvis blir det ändring på det när jag slutar jobba sista februari, kanske kanske man orkar ta sej utanför hemmet då.

Vet ni vad, jag tänker inte skriva mer nu, men mitt mål är att jag ska skriva igen och att det inte ska dröja någon månad utan att det ska ske ganska snart. Men jag lovar inget, Instagram? Paulinap84