Just nu forsar tårarna och det enda jag vill är att gå ut på bron, ta en cigg och skrika efter mamma!
Idag är det tre år sedan mitt livs värsta dag. Det är något med årsdagar... Mamma finns i bakgrunden i mina tankar året om, varje dag, men då håller dom sej där också- i bakgrunden.
Fick ett meddeland av syrran tidigare där hon frågade hur dagen varit, jag svarade såhär:
Årsdagen har jag helt ärligt mest försökt förtränga, jag orkar på nåt vis inte försöka ta tag i känslorna längre. Jag vet inte hur, och allt känns så ogreppbart på nåt vis... 3 år och det känns fortfarande inte som att jag sörjt och jag får bara panik när jag tänker på det...
Där brast det och tårarna verkar aldrig ta slut. Kanske för att dessa korta meningar sa mej så mycket, och var så sanna. Sen mamma lämnade oss har allt rullat på väldigt snabbt, jag fick Olle knappt tre månader efter hennes bortgång- hamnade i bebisbubblan som även innebar en mildare förlossningsdepression som jag inte såg förens långt senare- Pratade med kurator och tyckte att det kändes lättare - Började jobba igen- Blev med barn igen- Hamnade i en ny bebisbubbla- Planerade bröllop- Gifte mej... Jag inser själv att det varit intensiva år. Kanske har jag valt att fylla åren för att slippa sorgen. För den är inte bearbetad, den är knappt påbörjad.
Jag får panik när jag tänker på att det redan gått tre år och jag inte ens fattat vad som hänt. Att aldrig mer få träffa mamma känns helt obegripligt. Sen får jag panik av skam och skuld, varför i helvete sörjer jag inte!!? Hur kan jag bara gå vidare med livet, skaffa barn, gifta mej och leva lyckligt? Har jag inga jävla känslor, det är MAMMA det handlar om. Älskade, fantastiska, roliga, underbara, ibland omöjliga mamma! Sörj människa!
Men jag vågar inte.
Christopher ligger uppe i sängen och kollar på en film, jag grät hos honom först men kunde inte andas så jag gick upp. Letade febrilt efter cigaretter i alla väskor, övervägde att be grannen om en, men hamnade här. Att skriva är det bästa jag vet. Det jag inte klarar av att säga kan jag alltid skriva.
Nu ska jag återgå till min klippa och trygga famn en trappa upp, krypa nära, gråta och somna till hans fina andetag...
1 kommentar:
av egoistiska skäl är jag så tacksam över att jag inte kan sätta mej i din situation, men i mina ögon är det väl just sörja du gör nu? hela tiden? Du fyller ditt liv med underbara ting för att just klara av att sörja? vackra barn, bröllop och vänner... kanske är det så enkelt att dessa ting kommer till dig för att du ska klara av att sörja.... även om det inte känns så? bara en tanke... som alltid. Du gört bra! puss på dej!
Skicka en kommentar