När förståelsen saknas...

Gah! Nu kommer ett kräkinlägg iaf... Så håll i er!
Sen Christopher började jobba igen har det varit full fart både här hemma och på hans jobb. Helgerna har varit uppbokade och det har varit något hela tiden. Vilket såklart är roligt, men det blir lite mycket ibland. Nu har Christopher varit borta sen i onsdags och Olle har varit hängig och gnällig speciellt på kvällarna och nätterna. Igår låg febern runt 39,5 mest hela dagen och vi somnade runt 23.30 igår och hr vaknat 1000 gånger i natt...

Så har vi ju resan till Östersund idag som vi planerat in. Just nu är Olle feberfri men det är ju helt omöjligt att veta om han kommer förbli det eller inte, visst? Det försökte jag förklara för Christopher, dessutom la jag till att jag känner mej väldrigt, VÄLDIGT trött och inte är sådär supersugen att åka iväg utan att veta om vi kommer kunna ha trevligt och göra saker eller om vi ska ha en sjukling och dessutom riskera att smitta hela desas familj.Jag känner att det vore trevligt om man var hyffsat pigg och utvilad på måndag när jag börjar mitt nya jobb. Så vad svarar Christopher?
-"Visst jag ringer väl till Jocke och säger att du är för trött för att åka upp"
WHAT?! Var det allt han förstod? Han förstod inte varför jag är trött, och att jag inte vet hur Olle mår om ett par timmar, eller att jag inte vet hur helgen kommer se ut?! När jag väl lät honom ta beslutet att vi skulle skjuta på resan ett par helger så muttrar han "Det var ju jävligt typiskt att jag inte visste det här igår eftersom jag styrt om ett jobb som jag hade kunnat göra idag. Aja, jag skiter i att sluta vid lunch då iaf (som det var tänkt) och kommer väl hem efter 16"
Snälla kom inte hem alls!

Är det bara Christopher eller har det någon med könet att göra som gör honom så enkelspårig? oempatisk? idiotisk?