Nu har Björklund kommit på (okej, kanske inte helt ensam men ändå) att kraven för lärare ska höjas, lämplighetsprov, bättre språkkunskaper och en min.gräns på högskoleprovet. Bra där! Det säger jag inget om och på sikt kan man ju hoppas att det även höjer statusen på yrket. Den administrativa arbetsbörda nska också minskas bla genom att kraven på de inividuella utvecklingsplanerna sänks. Också bra! Men, men meeeeeeen: Det krävs mer för att yrket ska locka! Jag har själv avrått flera personer från att bli lärare då bilden av en lärares yrke i mångt och mycket är väldigt skev. Det handlar inte längre främst om att undervisa. Lärarnas främsta uppgift idag är att uppfostra eleverna, ge dem goda värderingar och göra dem till goda samhällsmedborgare. Det är vad vi behöver utbildning inom! Jag har en god utbildning i att undervisa i matematik, och det gör jag ungrfär 10-15% av min arbetstid. Resterande tid handlar om konflikthantering, arbetslagsträffar där vi diskuterar undervisningen till viss del, men även där går den mesta av tiden till att diskutera enskilda elever och hur vi på bästa sätt ska lösa rastsituationer.
Det behövs kompitenta lärare, men det behövs även kompitenta skolkuratorer och föräldrar. Vart är föräldraansvaret idag? En del föräldrar tar ju inte ens ansvar för att barnen kommer till skolan. Ännu mindre hller de sej uppdaterade från skolan om barnens utveckling. En gång per termin kommer de (i bästa fall) på utveckligssamtal 20 minuter. Alltför ofta kommer de oförberedda och sitter och nickar hela samtalet. Ibland kommer de med kritik som eleverna framfört, ofta taget helt ur sitt sammanhang eller en icke sanningenlig version... Nu är det såklart inte alltid så! Gudarna ska veta att det finns föräldrar som är engagerade, men jag tycker att det ofta är så att föräldrarna lämpar över allt som har med skolan på oss lärare och pedagoger. Om jag kom hem från skolan och berättade att min lärare var dum i huvudet och hade "straffat" mej på något vis var alltid första frågan från mamma och pappa "Vad hade du gjort?" Men så verkar det inte vara längre...
Forskning har visat att mer resurser och mindre klasser inte alltid är den bästa lösningen, och det kan jag faktiskt köpa. Jag tror att lösningen är fortbildning för lärarna. Lär oss hur vi ska hantera alla situationer som dyker upp och visa oss hur vi på bästa sätt bemöter eleverna i deras vardag och i deras lärande. Jag är rätt ny i gamet och jag har många idéer som jag vill testa från min tubildning och egna erfarenheter, men ensam är inte stark. Det är svårt att ändra på den traditionella skolan och det krävs mycket från oss lärare och vår ledning- men ge oss möjligheten!
En annan sak jag tror vi måste göra är att lita på att eleverna vill lära sej. De behöver guidning och vägledning, men de vill lära sej. Vi lärare måste lära dem att lära sej. Att individanpassa all undervisning är otroligt tidskrävande och en näst intill omöjlighet, men vi kan anpassa vår undervisning så att den passar alla elever. Det kräver en hel del arbete det också, men det är ju väldigt mycket roligare och mer inspirerande att undervisa om man har eleverna med sej, och då är det värt extra arbete.
Nu blir jag hemma ett år, men sen ska jag ut på banan igen och jag hoppas att jag ska hitta gnistan och engagemanget igen, och efter mitt möte med rektorn för ett par veckor sen känns det väldigt positivt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar