Jag skrev det här inlägget förra året om hur jag kände att jag stod ensam och kämpade på 100 mils avstånd... Det inlägget handlade om min moster som hade problem och om hur hjälplös man känner sej och hur man måste släppa taget. Igår fick jag beskedet jag så länge fruktat, hon finns inte längre med oss. Mina förhoppningar om att något av oss faktiskt lever vidare ger mej ett hopp om att hon och mamma äntligen är återförenade och sitter på ett moln och skrattar och skvallrar med varsin kopp kaffe och en cigg... Vi är många som är ledsna och sörjer henne och vi har alla gjort vad vi kunnat för att hjälpa henne genom åren. Och jäklar vad mycket tok vi gjort, och vad roligt vi haft! Mamma var den som hjälpte henne bäst och tillsammans med mamma var hon nykter väldigt långa perioder, men ingen kunde ta mammas plats (såklart!) och nu får de äntligen vara tillsammans.
Älskade moster, jag hoppas att du finner den frid du förtjärnar!
1 kommentar:
Beklagar Lina!
Skicka en kommentar