Dagens första träningspass avklarat- Stödstrumporna är på plats!
Både jag och Olle är sega idag och Olle ligger just nu i soffan och myser med en film... Solen lyser och det känns som att vi måste gå ut. Fast jag måste vila mej efter strumppåtagningen först innan jag ger mej på dubbelpasset påklädning för dagen och påklädning för utgång. Planen var att vi skulle ta oss en tur på buspalatset idag, men vi får väl se hur min kropp ställer sej till det efter lunch. Badhuset känns mer lockande för min del :)
Jag måste noh skjuta på barnafödandet till den 28e helt enkelt. Imorgon har jag blivit lovad en dejt med middag och bio- och det vill man ju inte missa! På lördag är det som sagt årsmöte och jag borde verkligen vara med där eftersom vise revisorn inte satts in i revisionen (mitt fel). Och Chrristopher ser fram emot anglingen så jag har inte mage att ta det ifrån honom genom att föda barn...
Börjar även få lite panik ifall det blir ett snitt igen. Jag har varit så inställd på revanch att jag inte tagit tag i känslorna kring ytterligare ett snitt. Det är sista chansen för en vaginal förlossning. Dels för att jag är färdig med allt vad graviditeter heter och dels för att man bara får två "chanser" efter två snitt blir det snitt per automatik med en ev. trea. Så hur ställer jag mej till detta? Mmm, jag inbilar mej att jag skulle kunna hantera det bättre den här gången. Jag tänker även vara noga med att påpeka att jag vill bli informerad vid första tanken på ett snitt. Jag har sagt åt Christopher att han måste piska mej så att jag är uppe och går mycket för att hjälpa bebis på vägen och för att hålla igång arbetet. EDA vill jag helst inte ha, men jag tänker inte säga aldrig utan är öppen för det om det skulle bli olidligt. OM det blir snitt tänker jag inte lämna BB förens jag åtminstonde kan ta mej i och ur sängen själv, och när jag inser att det kan ta väldigt lång tid och väljer att åka hem ändå tänker jag ska försöka få något starkare än alvedon med mej hem. Smärtan var förjävlig sist. Det tog över tre veckor innan jag kunde ta mej ur sängen utan att grina av smärtan. Så fort magmusklerna (ja, tydligen finns dom där latent på nåt vis ;) ) fick arbeta var det som 10 knivar som gick rakt in i magen.
Börjar även fatta att det är en bebis på väg. Jo, det har tagit 9 månader att få in det i min tröga skalle. En bebis, hur ska det gå? Är vi redo för det? Hur ska Olle ta det? Hur ska vi orka? Hur gör man? Vad tusan har vi gett oss in på??!?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar