Augusti månad är här...

Om en vecka blir Olle sju månader. Sju månader av total lycka. Han äter nu vanlig mat flera gången om dagen, han sover hela nätter i sin egen säng och han både kissar och bajsar på pottan. För snart sju månader sedan satt jag här hemma med en alldeles nyfödd liten kille, men svällda ögon och små nätta händer. Han åt från mitt bröst och han sov med mig om nätterna. aldrig någonsin har någon varit så beroende av mig. Aldrig någonsin har någon väckt så starka känslor hos mig.

På sju månader har han lärt sig så otroligt mycket. Ligga på mage och hålla upp huvudet, sparka och slå på de små djuren som hänger över hans babygym. Han har lärt sig att sitta och han tar sig dit han vill med hjälp av sin gåstol. Han plockar upp saker och flyttar dem mellan sina händer, han väljer vad han vill leka med och han är inte feg när det handlar om att rata saker han inte gillar. Han är en egen individ, en person med egen vilja och styrka. Han "pratar" oavbrutet vissa dagar och jag önskar så innerligt att jag visste vad han önskar förmedla. Han lilla pussmun hittar nya ljud och användningsområden varje dag, just nu är munnen ett ypperligt redskap för att undersöka saker som kommer i hans väg.

Allt han gjort har haft en första. Hans första leende, han första tår. Hans första skratt, hans första sår. Framstegen tar aldrig slut.

Om tre veckor har det gått 10 månader sedan mamma dog, nästan ett år. Nästan ett helt år av total sorg. Sorgen av att inte ha någon mamma, sorgen av att ha en splittrad familj, sorgen av att Olle inte får träffa sin mormor. För varje framsteg Olle gör blir sorgen att inte ha henne här större.

Jag gårter, men jag kan sällan säga varför - är det av lycka eller sorg? Besvikelse? Besvikelsen över att det blivit som det blivit, besviken över orättvisan jag upplever?

Avslutar med en bild från båtturen vi gjorde igår :)