Dialekter...

Jag tycker om dialekter och jag älskar faktiskt att jag har en egen... Man blir glad av att höra olika "klang" hos folk när de pratar. Många försöker träna bort sin dialekt och en del byter medvetet/omedvetet dialekt när de är på resande fot. Jag kan nog snarare vara den som "brer på" lite, helst när jag är i exempelvis stockholm. Pappa är dialektlös, ja det vill jag nog påstå. Pappa är född i finland uppvuxen i eskilstuna m.omnejd, tror han har bott i jämtland en period också och nu har han bott här i över 30 år. Han har blandat så många dialekter att han inte har någon, på nåt vis, typ, bah ;)

Madde kommer från Töllsjö, hon pratar en blandning av värmländska, småländska och göteborgska... Fast hon har säkert ett namn för sin dialekt (?)men för oss utomstående är det nog bästa sätter att föörklara dialekten på. Madde pratar roligt även när hon är arg, och även när hon menar allvar är det liksom med en glad "klang". Det gillar jag!

Min kurator är från tjotahejttiuppinorr och hon pratar norrlänska så det dönar om det! Det är mysigt och avslappnande på nåt vid "Va tyschä du om dä?" "Hur känn du dÅ?" Behagligt värre om jag får säga det själv :)

Stockholmare som inbillar sej att dom inte har någon dialekt låter antingen väldigt dryga eller korkade, syrrans barn Anton och Amanda låter dryga- men på ett barnsligt och gulligt sätt :)

Varför skirver jag om detta? Jo, jag kom att tänka på det nyss när jag blev lite ledsen och tröstade mej med en sak Karin (kuratorn) sagt och när jag tänkte det så tänkte jag på norrlänska. (Och norrlänska är INTE samma sak som hälsingemål!) Så nästa gång ni är lednsa, tänk nåt på norrlänska får ni se ;)