Ah...

Ensamheten är inte bra för mej! Christopher är fortfarande inte hemma och jag känner mej sååå ensam...
Jag är verkligen jättenöjd med det mesta nu, men jag önskar verkligen att mina tjejer bodde här hemma! När har ni tänkt att ta ert förnuft till fånga och komma hem egentligen?!
Jag har kompisar här hemma oxå, det är inte det, men jag vill ha mina gamla tjejer här!
Just nu händer det iof för mycket för att umgänge ska få tid och plats, men jag vill ha möjligheten... Kom heeeeeeem! Sluta fjanta er och tro att ni är hemma där ni är nu för det är ni inte. Ni hör hemma här i SurIgge/Njutånger!

Sen har vi ju det här med mamma som alltid dyker upp när jag blir ensam. Över 1½ ÅR har gått men jag fattar ändå inte vad som hänt. Det är för konstigt att ta till sej. Ibland kommer det över mej och ibland känns det som att det inte hänt. Just nu tänker jag mycket på hur hennes sista minuter var, vad tänkte hon? hur kände hon? När slutade hon tänka och känna? Tänkte hon på mej? Olle? Hörde hon oss? Jag kan inte påstå att jag önskar att jag sagt något speciellt, jag är helt säker på att hon visste hur jag kände. Men ett "avslut" hade varit fint. Det sista jag pratade med henne om var barnvagnen som jag helt ivrigt hade köpt, men hon hann aldrig se den... Det är märkligt att tänka på att vi aldrig mer ska ses. Mamma var världens bästa mamma och jag kan bara hoppas på att jag är/blir en hälften så bra mamma.

Urk, nu är allt skit. Jag borde inte vara ensam, aldrig. Jag tänker för mycket då, jag ska inte tänka, det slutar aldrig bra...