Ett år...

Idag har det gått ett år.

Ett år sedan pappa ringde och berättade att han och Conny var på väg till Uppsala för att mamma fått en hjärnblödning.

Ett år sedan pappa ringde och berättade att mamma aldrig skulle vakna.

Ett år sedan vi satte oss i bilen i töllsjö och började resan till Uppsala för att ta farväl av mamma.    Ett år sedan vi möttes utanför sjukhuset och kramades och grät tillsammans.

Ett helt år!!!

Det är ett år sedan Olle låg i min mage och sparkade och jag förstod att han aldrig skulle få träffa sin mormor. Ett år sedan jag var helt säker på att Olle skulle födas förtidigt, hela vägen till Uppsala satt jag och tänkte på vilken tur det var att vi faktiskt var på väg till Uppsala eftersom dom är så duktiga på att behandla prematurbarn. Galet men sant, det var vad jag tänkte på i bilen... Antar att jag på något vis inte kunde ta in det som faktiskt höll på att hända med mamma. Jag tänkte bara på att Olle skulle födas. Det gjorde han inte, han stannade. Mamma stannade inte, mamma försvann för alltid. Hon fick aldrig träffa sitt yngsta barnbarn som hon längtade så mycket efter.
Ett år av saknad och sorg. Ett helt år!

Jag trodde aldrig att det skulle gå att leva vidare, leva utan en mamma. Leva utan mamman som visste allt, mamman som alltid förstod och som var så klok! Det har gått att leva ändå, men livet blir aldrig detsamma. Ibland får jag dåligt samvete för att livet känns så fantastiskt, för att jag inte gråter, för att jag lever vidare. Det behöver jag inte ha, det vet jag, men ibland sköljer känslorna över mej...
Året som gått har varit en berg- och dalbana snabbt upp och ner, och med en och annan loop.

För ett år sedan kom jag, Christopher och magen hem till Anna och Alexander för att övernatta. Vi beställde pizza, kollade på film och sov som två små grisar... Aldrig trodde jag väl att jag skulle kunna sova i det läget, men det gjorde jag, och djupare än på länge.

Ett år! Ett år fyllt av förändringar. Det år jag behövde min mamma mest av allt. Jag har som tur har så många fantastiska kvinnor i mitt liv, ingen kan någonsin fylla tomrummet efter min mamma, men jag vet att jag kan lita på dem och jag vet att de alltid ställer upp.

Om ett år har det gått ett helt år till, och så kommer det alltid att vara, åren kommer att gå och jag kommer aldrig mer få träffa min mamma...