Här sitter jag och storgråter... Och det har jaag gjort nu i två timmar! Jag sa ju att det inte var någon bra dag idag. För att krydda den dagen ytterligare lånade jag filmen "Jag saknar dej" av min moster. Den handlar om ett tvillingpar och om hur den ena dör hastigt (Ja, det framgår tidigt i fil´men så det kan jag berätta) och om den tvilling som lever vidares försök att gå vidare. Jag kände igen mej i sååå mycket. Bla när tvillinger redan på sjukhuset ringer till skolan för att berätta att dom inte kommer idag eftersom Cilla är död. Precis så gjorde jag med. I bilen påväg till Uppsala ringde jag både till skolan och till rektorn och berättade att mamma höll på att dö och att jag inte kunde jobba på ett par dagar... Oviktigt egentligen men av någon anledning blev det prio ett för stunden. Att upplysa chefen(?!) om vad som hänt och att jag inte kunde jobba dagen efter.
En annan väldigt jobbig del i filmen var när tvillingen sa att hon inte kunde förlåta sin syster för att hon dog. Där tog tårarna fart ordentligt för det var mitt i prick! På senaste tiden har jag mått väldigt dåligt över att det känns som att jag inte sörjer mamma. Jag har lixom tutat och kört, av förståeliga anledningar antar jag då det hänt en hel del. Men en del av mej kan faktiskt inte förlåta. Jag vet att mamma självklart inte valde att dö, men jag kan ändå inte förmå mej att förlåta... Får man säga så? Jag kan inte förstå hur hon kunde lämna mejjust då som hon var som viktigast! Man kan väl inte dö när man snart ska bli mormor? Och när jag skulle bli mamma för första gången?! Det kanske låter helt sjukt för er, men så är det. Min kurator sa till mej en gång att man inte kan bli galen av sorg, fast det är nog precis vad jag håller på att bli. Plötsligt har allt kommit över mej och jag vet inte vart jag ska stoppa undan alla känslor! Det är en frustration i kroppen på mej som jag inte vågar släppa ut, för gör jag det vet jag inte vad som händer...
På fredag skulle mamma fyllt 60, så på lördag skulle vi antagligen haft världens brakfest. Så blir det inte nu...
Varför jag skriver det här? Terapi? Jag vet inte, men tårarna har börjat sina och det känns för stunden lite bättre...
(såg nu att stavningen är världelös, men det skiter jag i för nu ska jag sova...)
2 kommentarer:
Jag blir också tårögd när jag läser. Jag läser det du skriver och inser att jag inom en framtid (måtte det vara långt borta) kommer vara i en liknande situation som dig.
Jag tycker du är helt otroligt duktig och stark Lina. Nu känner jag inte dig så bra i verkliga livet men du har en fin aura. Jag tycker du är lila. Låter snurrigt men jag tycker ofta människor bär en färg.
Kram
Ja du Lina, jag vet inte vart jag ska börja. Kände mest att jag ville skriva en rad eller två.
Jag kan inte på något sätt förstå hur det känns att förlora sin mamma, och på det sättet. Men du har all rätt att vara frustrerad. Du har rätt att känna att du inte kan förlåta. För hur förlåter man att någon man älskar och behöver helt plötsligt inte finns där? Du har all rätt att känna precis vad du vill för det är din sorg. Det är DITT sätt att bearbeta allt som hänt och därför också DIN rätt att känna vad det än är du känner.
Skicka en kommentar