Efter förra inlägget fick jag en riktig käftsmäll av saknad... Saknaden av mamma, MIN älskade, vackra mamma!
Att inte ha mamma här är att inte vara hel… Ibland sköljer saknaden över mej så att jag knappt orkar stå på benen, och att andas känns helt omöjligt.
Att inte kunna ringa eller svänga förbi och säga hej, att inte kunna fråga om råd eller delge smaskigt vardagsskvaller.
Att uppleva saker ensam, utan hennes närvaro gör ständigt ont. När livet är som allra bäst, då saknas hon mej… Gång på gång kommer jag på mej själv med att försöka efterlikna henne. Man säger ofta att man inte vill bli som sina föräldrar, men jag vill bli precis som min mamma! Men jag är inte som mamma, jag kommer aldrig kunna bli som min mamma- ingen är som hon!
Mamma var omtänksam, rolig, busig och underbar att prata med. Hon förstod saker jag inte ens vågade erkänna för mej själv och hon kunde peppa mej till att göra saker jag inte ens kunde drömma om.
Nu är jag ensam! Jag har väldigt många fantastiska och underbara människor omkring mej, men stundvis är jag väldigt ensam… Just känner jag mej ensam…
5 kommentarer:
Kära vän... Jag önskar jag kunde göra nåt. Tills jag kommer på något bättre sitter jag här och gråter lite och tänker på dig! Största kramen!
<3
:( Jag kan inte ens tänka mig ett liv utan mamma. Det är ju helt otänkbart. Ens föräldrar ska ju alltid finnas där. Jag sörjer med din Lina...
Åh Lina! Du är en sån fantastisk människa, och jag är så glad över att jag har fått lära känna dig och DIN familj. Du är så modig/liten/stark/bräcklig och.. och alldeles normal! Att förlora sin mamma är fan inte rättvist nånstans och det finns inga MEN men i alla fall... du är iaf min idol, du visar ju att livet e förjävligt fast med stoooora ljusglimtar. och att man tar sej igenom skiten... på nåt vis... även fast livet e skit! ibland. nä, nu fattar ja knappt själv vad ja skriver, fast du kanske fattar vad ja menar... lite? usch... nu mår jag inte bra.
Kram!
Skicka en kommentar