Ont i hjärtat

Jag har varit en av dem. Inte den som mobbat, och inte den som mobbats. Men jag har sett det ske. Och jag har inte ingripit. Jag har inte vågat säga "Nej, sluta!" av rädsla för att jag skulle bli nästa offer... Fegt men sant. Jag har varit den som stöttat i hemlighet, när ingen annan sett.
Nu är jag i skolans värld igen, men nu som vuxen. Som lärare. Nu är jag den som man ska kunna vända sej till, jag är den som ska göra måste ingripa, den som måste säga Nej. Det är fortfarande svårt, inte för att jag är rädd utan för att jag inte har verktygen som behövs. Hela lärarutbildningen bad vi om dessa verktyg, allt vi fick var föreläsningar av de som blivit mobbade och olika värderingsövningar. Att höra den som blivit mobbad är märkligt, sorgligt och taggande. Men med handen på hjärtat hjälper det inte så mycket att höra "Jag önskar att en lärare hade sagt stopp". Att säga stopp är inte svårt, det kan alla lärare göra. Men det är inte alltid det som hjälper. Jag skulle vilja höra den som mobbat hålla en föreläsning. Vad hade den personen behövt för att sluta? Vad ville denne få ut av mobbandet? Jag är av uppfattningen att ingen föds ond. Ingen vill egentligen göra någon illa. Alla vill väl. När någon är elak finns det en anledning till detta, men anledningen är sällan/aldrig den uppenbara....

Konflikter är svåra att lösa. Att få elever att säga förlåt är lätt, men vad betyder det? Vad ligger till grund för konflikten? Det är svårt att gå till botten med.
Konflikter och mobbing är inte samma sak. Konflikter uppstår även mellan de bästa av vänner. Konflikter syns, mobbing syns inte.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag får chansen att någongång vara den som sätter stopp för att någon ska behöva ha ont i magen för att gå till skolan. Jag hopppas att någon vågar komma och berätta vad som sker och jag hoppas att jag lyckas upptäcka och hitta glasögonen som behövs för att se det osynliga.

I den bästa av världar...